Striden vid Dufvenäs.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  Den ädle herr Sten låg för Stockholms slott
i härförartältet det höga,
han tänkte på fejd, dock log han så godt,
        då vexlade brådt
både Natt och Dag i hans öga.

  I lägret höllo de gästabåd,
der drucko de kämpar ej veke;
vid bägarn beslöts mång manneligt dåd,
        der lades råd
mot Bispen af Almarestäke.

  Då träder ett bud med hast till herr Sten:
"låt blåsa till vapen i hären!
drag svärdet till örlig och var ej sen!
        med ofärd och mehn
de Danske ha kommit i skären."

  "Herr Severin Norrby den hafsörn god
och Joachim Trolle den slemma,
de breda sig ut som en vårsvälld flod
        med eld och blod,
ho mäktar den störtvågen hämma."

  Då knöt herr Sten sin jernklädda hand,
han höjde sin strålande klinga:
"Ett hjerta, som vidgas i helig brand
        för fädernesland,
den mäktar väl vågen betvinga."

  "Vid Brunkeberg höllo fäderne slag,
der föllo de hofmänner snälle,
och Neckströmmen sjöng deras nederlag;
        oss höfves i dag
att framstå i fädernas ställe."

  Der stod en guldlockig ungersven
med ögon så himmelsblå glade,
han lyddes till orden och spände se'n
        sin stormhatt igen
och brynjan på skuldrorna lade.

  Det var ung Gustaf, herr Eriks son,
han talte ur stålhjelm sluten:
"än är jag ej pröfvad i stridens dån,
        till lärospån
jag rider en dust emot Juten."

  "Men Gud och Sverges allmoge stark
vi segren på förhand ega.
Den omilde Christian, fast mäktig monark,
        kan ställa i mark
blott legohjon fala och fega."

  Med morgenstjerna och hillebård
och långmåla armborst och schäkta
går bonden för land och för fadernegård
        i striden hård,
hvi skulle han då icke fäkta!

  Så tåga de söderat Siklaö,
till Dufvenäs udde de lända,
der simma de Danska kraflar i sjö,
       så hvita som snö
stå seglen på stängerna spända.

  De Jutar de stiga ur skeppen ut
rödrustade, vreda och vrånga.
I skogen glimma de Svenska spjut;
        Herr Sten går förut,
gladt efter hans fänikor gånga.

  Och Severin Norrby föraktande log:
"Till mandom ej höfves mig mana;
stån trygga J kämpar kring Danneborg,
        De blekna nog
för Danias heliga fana."

  "De kätterske Svenske visst kämpa de matt,
J Danamän, görer ert bästa.
Till sköflings ger jag er Stocholms skatt,
        i nästa natt
hos stolta tre kronor vi gästa."

  Som åskmoln så vandrar den Svenska hop,
hvart öga sin ljungeld eger.
Som jern mot magnet störta härarna hop:
        en blixt! ett rop! --
och nu råder Herren för seger.

  Som stormskakad skog störtar sammen i ett,
så korsades hvinande lanser,
och svärden, svängda på kämpasätt,
        de smattrade tätt
mot härdade hufvor och pansar.

   Herr Sten och Herr Gustaf, der faran är störst,
som tvillingestjernorna skina.
De täfla att släcka sin hjeltetörst,
        de täfla hvem först
skall låta sitt lif för de sina.

  Herr Gustaf, de Wasar ättelägg,
som skördarn i tätaste säden,
han mejar kring fältet med bitande egg,
        mångt kämpaskägg
föll samman för ynglingavreden.

    Mot bröst och mot panna der luftades svärd,
och pilarna susade nära.
Ej fremåt gick längre Jutarnes färd
        de gåfvo sin gärd
åt gryende segrarens ära.

  Och Svearna sågo det glindrande ny
ur spjutstormens nattmoln sig höja;
då brunno de kämpar som stjernor i sky,
         dem tycktes det gry
ur midnattens dimmiga slöja.

  På blodslipprig udde striden står,
fram tränga de blåa mot stranden.
Mot Jutarna bröstgänges döden går,
        bakom dem slår
den roflystna bölja mot landen.

  De kämpa ej mer med seger i håg,
med tanke på Stockholms klenoder,
de kämpa för lif och för återtåg
        på skummig våg,
för flykt med båd' segel och roder.

  Då flydde herr Sevrin i sjudande harm,
då slogos de Danske af fasa;
dem jagade brådt undre buller og larm
       Sten Stures arm
och lârsvennen Gustaf Wesa.

  Och lycklig var den som fick komma om bord
och hinna hafvet det vida.
Men många sofvo på Dufvenäs jord:
        graf finns nog i nord
för dem som mot norden strida.

  Herr Sten han sänkte sin blodiga glaf,
han hjelmen af hjessan lade,
han drog den jernsmidda handsken af
       och handen gaf
åt Gustaf den unge och sade:

  "Stridsbroder, som re'n i din födelse fått
en segrares tecken bära,
haf tack, utan tadel du profvet bestått,
        en hjelte du gått
från lärospånen med ära."

  "Dig bidar det stigande rygtets glans
på lifvets stormdigra bana.
Härnäst skall du höja i stridens dans
        vårt Svealands
guldvirkade himmelsblå fana."



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter