Sång vid Krigsvetenskaps-Akademiens femtioåra högtidsdag

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök


  Hell Er, J vapenärans sköna dagar,
då Sverge skref för Europa lager
och stolt på ryktets stjernehimmel stod;
då Gustaf Adolfs höjda segerfana
gick fram, lik solen på sin hjeltebana;
då öfvermakten hyllade med bäfvan
de derfva Caroliners lejonmod.

  Det gifves intet folk på hela jorden
som ej skall se sin äras tid. Och Norden
har skådat sin och glädes af dess ljus.
Det folk, som fordom stod förnämst i striden,
gick åter, då dess timma var förliden,
att höra minnets bard sitt drapa sjunga
vid jetteforssens dån, vid furans sus.

  Döpt i sin faders blod den nya tiden
steg fram och afslet bojan söndervriden
och pröfvade obändig ungdomskraft.
Den gamla former störtade tillsamman
och härjades af varma svedjeflamman,
och upp ur jorden sköt det unga trädet
med grenar, svällande af merg och saft.

  Det var ej lätt att stäfja och att styra
den vilda, regellösa ungdomsyra,
tills ordnarn framstod, tidens störste son,
och grep om rodret. Under bäfvan fäste
på honom verlden då sin blick ock läste
sitt öde tecknadt på hans hjeltepanna:
den hjelten nämde de Napoleon.

  Han dvaldes helst der krigets åskor bullra,
och segrens örn satt troget på hans skullra.
Enhvar han syntes, vek og flydde allt.
Han framflög som en Gud med blixt och dunder;
allt måste rygga eller duka under.
Den store anden förde nya vapen,
och stridens ordning fick en ny gestalt.

  Den gamla lagen var ej mer densamma;
der samlades kring snillets oriflamma
med nya namn de nye hjeltars tropp.
De sprängde linier, krossade quarréer,
gevären sträckte grånade arméer;
ej stod så högt en borg, som icke måste
för segrarn låta sina portar opp.

  Då satt långt fjerran uti Svithiods dalar
en tänkare i krigets lärosalar
och såg den unga tidens anletsdrag.
Han såg hur lågan steg ur bergets krater,
då brann hans hjerta efter kämpadater,
att gå som lärling hos den store mästarn
och af han sklinga få sitt riddarslag.

  Han såg behofvet klart för fosterlandet
att närmre draga till föreningsbandet
utaf ett Nordiskt krigareförbund,
att i en enhetsbyggnad sammanföra
de många rön att lära och att höra,
dem stridens söner läst på skiljda banor
i blodig runeskrift på kulplöjd grund.

  Han visste att en splittrad kraft är ingen,
men att den samnad varder stark som ringen
i brynjan, härdad emot svärd och lans.
Hur stjernor tindra, skingrade i natten,
hur vänt de än må le mot land och vatten,
så är dock dunklet herrskare, tills solen
sig höjer stark i samlad kungaglans.

  Han visste och att styrkan, blindvis öfvad,
snart mellan sköldar klämmes död och döfvad
och medvetslös om medel och om mål;
att vetenskapens ljusblick måste falla
ned i det mörka chaos, så att alla
de bundna krafter måtte lösas, väckas,
och andar lifva rustningen af stål.

  Vi känna skaparn med det varma sinnet
för lif och framsteg. Evigt lefver minnet
utaf Tibell i svenska häfden qvar.
Han tände facklan, lede fasta grunden,
och till trofé i nya tempelrunden
bland hjeltehärens rika lagerskördar
en blodstänkt krans han vid Marengo skar.

  Och femti år ha dragit öfver jorden,
och byggnaden står trygg ännu i Norden,
och stiftarns ande vakar öfver den.
Stån fram, J andar, som i kreftsen sutit
och sett framåt och nya vägar brutit,
stån upp till föresyn för Skandiens härar
ur djupa riddargrafvarna igen!

  De komma, fram ur minnets natt besvurna,
de skrida hän på molnens bäddar burna
som skuggorna i Ossians hjeltesång.
De hålla än de trogna svärd i handen
och sänka blickarna mot Nordanlanden,
mot jorden, som de storas aska gömmer
och som var deras älsklingshem engång.
 
  En veteran från tredje Gustafs tider,
bepröfvad hirdman i mång heta strider,
det nya samfunds förste styresman,
står gamle Siegroth med den hvita locken
förnämst uti den höga hjelteflocken,
rik på erfarenhet och stora minnen
af mången dust, han med sin klinga vann.

  På flottan, danad utaf Ehrnsvärds snille,
en viking står, så gald, som om till gille
han redde sig, och ej till stridens stund.
Då döden röt utur de hundra gapen
ock kring hans hjessa svängde sina vapen,
flöt Stedingk som till lustfärd på sin snäcka
med lugn i blicken, leendet kring mund.

  Med silfverlocking hjessa vid hans sida
står brodren, han som flög kring verlden vida
hvart äran vinkade med bragders dån.
Än i sin lefnadsafton såg han gerna
tilbaka till sin ungdoms morgenstjerna,
den nya verldens ljusa frihetshärold,
medborgarn, Cincinnatus-Washington.

  Och för hans öga stodo tydligt dragen
af Parkumäkis hed på äreadgen
då segren följde blå baneren åt.
Han mindes Trachenberg och Furstekretsen
och hur han se'n böd Sverges ovän spetsen
och förde fram de stolta bataljoner
på Trettiåra krigets segerståt.

  Se Jägerhorn för an de brutna leden
vid Porosalmi. I berserkavreden
går en mot åtta efter fordomsed.
Till återlifvad strid han spänner bältet
och slår sin gamle mästare ur fältet
och jagar honom med hans egna vapen
mot blodbemängda vattendraget ned.

  Se Essen med de höga hjelteskicken,
det ädla lugnet och den öppna blicken;
de höfvas fältherrn i Norrænaland.
Han står, som fordom i sitt kämpaläger
han stod, och än i knutna handen väger
sitt goda slagvärd, lyckosamt att värna
det gamla Manhems stormbebodda strand.

  Hell Adlercreutz i spetsen för sin skara!
Må sikajokis moar återsvara
en sånt om honom, fosterlandets värn,
der främst han står framför de djupa leden,
och bredvid, mörk i hugen, står på heden
den finska fejdens sagokämpe, Döbeln,
med bröst af marmor, panna utaf jern.

  En Iliad af strid och segrar klingar
i Finlands blotta namn, då digten svingar
sin sträng att ljuda om de fordna dar.
Med stålsatt vilja, gudamod i barmen
gick Sandels kämpande i hjelteharmen,
och Vegesack stormade, en dödens engel,
der faran störst till mötes honom var.

  Von Otter gick mot smattrande gevären,
och Cronstedt drog med segervana hären
och gjorde slätten ren vid Revolax.
Mot mannamodets gyllne-riddarpansar
han splittrade Sarmater-hordens lansar
och sände ut kring rymden sina dödar
att hösta in de skördemogna ax.

  Se Georg Adlersparre, Tawast flamma
som tvillingstjernor på den alfvarsamma
midvinterhimmeln öfver Nordens verld.
En eldsjäl, ur Numidiens öknar gången,
med hjertat varmt för bragden som för sången
flög Skjöldebrand på frustande araben,
och lyran klang emot hans riddarsvärd.

  Se der, de köra kapp med dödens vagnar!
De skingra allt, som stormen jagar agnar,
det ljungeldsparet Helvig och Cardell.
Hör du hur kan dånar vid Gross-beeren,
ser du vid Dennewitz den sprängda hären,
hur starke dunderguden gläds att höra
jordskalfvet rulla ifrån fjell till fjell.

  Den höga nornan egnar tecksamt minne
åt Cederström, hvars öppna riddarsinne
det ädla sökte upp ehvar det fanns,
och hvar han såg en snillets gnista blänka,
till flamma dref den opp att frukter skänka;
åt thordönsättlingarna gaf han lifsluft
och rum att rycka till sig segrens krans.

  På fjerran kust, på andra sidan hafven
står Helvigs urna öfver stumma grafven,
men namnet lefver i de svenska tjell.
Han vände åter till den tyska jorden
och gaf sin hågkomst och sin son åt norden;
men här¨ är stoftet, uti häfden minnet
af jettedödarn, Auka-Thor, Cardell.

  På höga klippan invid Mälervågen
en skola redde han åt forskningshågen.
Marieberg, ett snilles lefnadsdröm,
åt fosterjorden mången vinning skänkte:
Isander, Sefström i dess skugga tänkte;
begrundande stod vid kanonens drufva
med handen på sitt tändrör Callerström.

  Hvem är den vålnaden med blod i håret?
i höga pannan bär han banesåret
just som han emot döden bröstgängs stod.
Det Nordby är. Vid Stralsunds gråa murar
han föll som brodden, fälld af hagelskurar,
den förste svensken ej och ej den siste,
som fugtat tyska fälten med sitt blod.

  Men hell den siste, ädlaste af alla,
som blödt bland Norges fjell, han som fick falla
i Tistedaln, vid Carl den Tolftes graf.
Med sinnet lugnt och segergladt i döden
föll Silfverstolpe och i rika flöden
sitt varma hjertblod till det sista offret
för Skandinaviens förening gaf.

  Snabbt går förstöringen i Nordens lunder.
Hur mången ros midt i sin fägrings stunder
för frostens kalla andre sjönk och dog!
Snart måste trädet rika frukter bära,
förrn härjarn med sin lia stannar nära.
Hur ofta hoppet bräcktes i sin knoppning,
den sägnen känner Sverge mer än nog.

  Så fästade förgäfves vetenskapen
sin blick på ynglingen med åskans vapen,
den unge Jofursörnen Berg engång.
Så gladde sig åt Nycopps framtid Norgen,
men spårlöst upp till himmelen från jorden
försvann skeppsbyggaren på nattlig bölja,
af hoppet skänkt åt minne och åt sång.

  Och i den svunnes fotspår Carlsund trädde
och kölar sträckte, företagen ledde
och sände mången stäf i vågen ut.
Då kom den bleka, bytessnåla gästen,
den hemska död i skepnaden af pesten
och höljde offret med sin svarta mantel
och fällde byggnaden på en minut.

  En dyrbar perla i sin mussla sluten,
gick Spens, i förtid ur sin bana bruten,
sin tysta gång, lik stjernan kring sin sol.
Med siarblick i tankens rymder höga
han skred med forskningslampan. För hans öga
planetens glob låg jemnad, och han mätte
den vida chartan ifrån pol till pol.

  Med koppargriffeln vuxen fast vid handen
gick Hällström öfver sjöarna och landen
att fatta deras drag i trogen bild.
Men ögat stadigt fäst på positionen
stod Ståhl på krönet utaf bastionen
och murade sitt bollverk, starkt att bryta
kamplystna vågen, härjande och vild.

  Se tämda vågorna hvarandra följa
från Eistrasaltet till den vida bölja,
som reser sig i skummigt vesterhaf.
De smeka mången fager strand på färden
och sjunga gladt hvad skönt de sett i verlden,
men helst de dröja vid og helst de famna
en tyst og poppelskuggad hjeltegraf.

  Ja, Baltzar Platens graf! Kom, låt oss ila
att se en romarandes verk og hvila
och böja hjessan vid hans minnesvård,
jernfasta viljans, lik den gamla Norden,
dre malmens ådra sväller under jorden
man der på bördig yta trifs och frodas
mång leende och doftrik rosengård.

  Han dog ifrån sitt verk. Men invid grafven
i fast förening sammengjötos hafven
i lycklig stund, vid folkens jubelskall.
Och Sparre öppnade de slussar vida
der spända seglet lugnt framåt sågs skrida,
och till ett smycke på det blåa bältet
Carlsborg han satte med dess gröna vall.

  Hvad lif och verksamhet i Trotsö hamnar!
Det fyllda varfvet nya kölar famnar,
och dukar svälla på de smäckra rår,
och friska vindar sjunga genom tågen:
den unga hvalen längtar ut till vågen,
och snart, lik Pallas ur Olympierns hjerna,
det stolta skeppet utur dockan går.

  Fregatten, se hur hög och lätt den gungar,
hur elden från dess batterier ljungar,
se, när den dansar fram på vågens famn,
hur svallen kring den runda bogen skölja,
och örlogsmannens blickar färden följa
och prisa mästarn, prisa mästerstycket,
och oceanen brusar Chapmans namn.

  Den gamla vikingstammen går ej under,
den vexer herrligt vid kanonens dunder.
En Carolin af äkta skrot och korn
står Puke trygg, och svigtar än hans planka,
han har för faran ej en blick, en tanka,
till drabbning klar, då röda hanen ropar
och Heimdall blåser dejdens Gjallarhorn.

  Och Lagerstråle, ännu ung till åren,
fick värdigt i de stora hjeltespåren,
och Hogland såg hans första lärospån.
Han räddar Wasas, räddar Sveas ära
med glatta laget på pistolhåll nära,
och flaggan, som han ärfde, svajar fläckfri
från Wasas stortopp ofvan stridens dån.

  På mörka draken i de salta floder
Wirsén, slagfärdig, lutad mot sitt roder,
står troget på sin post mot Kattegatt.
Der Götha Elf sin djupa bölja rullar
förbi Vikvärjarlandets gråa kullar
trytungad flagg betecknar minnesvården
han sjelf åt sig på "Nya Varfvet" satt.

  Men hvilken pejlar fjärdarna och sunden?
Hvem prickar ut de många dolda grunden,
dem hafvet i sitt falska sköte bär?
Jo, Klint har bortrykt slöjan ifrån djupen,
och trygg på kända vågor går nu slupen
och vet sin kosa och sin ankarbotten
bland svenska strandens furukrönta skär.

  Och från den rymd, der nu hans ande hvilar,
hans ljusa, snabba öga oftar ilar
tillbaka till vår jord med ifrig håg.
Men icke mer mot Norden ses den spana,
den irrar utåt hafvets vida bana,
tills den i faderstårar töcknad stannar
uppå den skälfvande Atlantis' våg;

  Vid Cap Matanzas i korallgemaket,
der sonen sofver under böljetaket,
omfamnad af den stumma dödens köld.
Svept i korvettens blå och gula flagga
han slumrar i sin svarta jernesvagga
uppå sitt halfdäck vid kommandopallen,
liksom Spartanen på sin klufna sköld.

  Hvem är den tyste med de bleka dragen,
som åter höjer sig i jordedagen
med blicken rigtad mot Carl Johans grift?
En ädel bild af troheten och sorgen,
den främste riddaren i riddarborgen,
och namnet Magnus Brahe lyser ofvan
å nattlig grund i gyllne stjerneskrift.

  Från Tårneelfven ned till skånska heden

du spörje utåt svenska krigarleden
hvad Brahe verkat, alfvarsam och mild.
Han ville allmän bildnings öfvervälde
och den till mål för krigarns sträfvan ställde,
och derför skall i älskadt minne stråla
i tacksamhetens helgedom hans bild.

----------


  Snart är det slägte utdödt och begrafvet,
som flög med segervimpar öfver hafvet
och bar det gyllne minnet af Svensksund;
och gråa äro nu de kämpar blifna,
som hastade, af ärans röster drifna,
och vid Alavo, Leipzig, Bornhöft stridde
med jublande valkyrior i förbund.

  Men på sin klippa thronar Vetenskapen
och reder under tystnad sina vapen
att ge åt fosterjordens väl sin gärd.
I skuggan af de gamla segerfanor
den spejar vaksam efter nya banor
och lyfter blosstet högt med stadig låga
att lysa andens gång på upptäcktsfärd.

  Och än en gång skall svenska jernet dundra,
och än en gång skall jorden glad beundra
den lilla hopen under blå standar.
Då midnattsmörkret vill beherrska verlden,
som norrsken höjas då de svenska svärden,
och Gud skall vara än med Sverges söner
som Han med våra fäder fordom var.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter