På vägen.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  Mose, herrarns tjenare, den gamle
ökenvandrarn, fördes hän af Herran
bort till berget Nebo, att han måtte
skåda landet, som hans folk var lofvadt,
men derin han sjelf ej skulle komma.
Och af Jehovah den gamle leddes
upp på höjden, ut på Pisgas klintar,
gent mot Jericho, det palmomskyggda,
och hans ögon sågo bort i fjerran
soligt leende med berg och floder
Kanaan, det ljufva, liljerika
löftets land och de tolf ätters bostad
och Moriah och Jordan och Thabor.
Och han gladdes och blef död på berget,
och hans graf sjelf Herren Gud beredde,
men hans hviloställe känner ingen.

  Blef ej ock, som hans, min lefnadsbana
lagt igenom verlden? är min vandring
ej en vallfärd hän på öde stigar?
Är ej äfven jag en ökenpilgrim
sträfvande emot ett högre hemland?

  Några få och heliga sekunder
undes mig att hvila ut på färden
och en blick få sända in i fjerran
till det herrliga och höga landet,
bort till salighetens glada höjder,
till det skönas hem, de svala lunder
med de rosenprydda silfverbäckar
och de ljusa, vida tempelgårdar.
Diktens stora, himmelska heroer
såg jag vandra i de ljufva ängder,
och jag hörde deras sånger klinga
som ett echo, fördt på Gudaflägtar,
till mitt öra, der jag stod på heden;
och de söfde alla qval och småögo
som en sammetsblommas doft till själen.

  Allt var blott ett ögonblick: men evigt
tack för detta ögonblick, o fader!

  Och jag vandrar vidare i öknen,
skall den synen aldrig mera skåda,
skall det sköna landet aldrig hinna.

  Men jag glädes att mitt öga såg det,
att mitt öra lyssnat till dess toner,
att min ande har dess dofter njutit.

  Äfven mig skall Herren Gud bereda
någon stilla graf, och utom Honom
känner ingen rummet der jag hvilar.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter