Englarnas samtal.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  I sin fulla skönhets glans stod Lifvet
under tidens första morgontimmar
fröjdeyr och stolt på solbeglänsta,
etherfriska höjder; löjet lekte
kring dess purpurläppar; mod och sällhet
strålade utur dess glada blickar.
Gick så der förbi vid kullens fötter
i den töckenfyllda dälden Döden
lugnt och långsamt, skådande dituppat.
Och då Lifvets Genius från spetsen
varsnade den tysta, fröjdetoma
vandrarn, ropte han med trotsig skämtan:
"Arme Thanatos, du sorgebroder,
som på skumma, glädjelösa stigar
irrar utan hvila fram och åter
i den öde dalens kalla skuggor!
Jag beklagar dig: Ditt stela hjerta
känner inga fröjder, inga nöjen,
ingen kärlek, och ditt svarta öga
skådar ej med tjusning upp mot solen.
Jag vill gifva dig en vänskapsgåfva,
ringa för mig sjelf, för dig väl mycket:
Ur den vackra blomsterkrans, som pryder
mina lockar, vill jag ge dig alla
blommor, som föråldrats och förvissnat."

  Döden log så mörkt men mildt och svarte:
"Hvad du bjuder mig som skänk och gåfva,
tar jag som min rättighet. Hvad skulle
vissnad blomma qvar på Lifvets änne?
Hon är min, hon är till mig hemfallen.
Men tror du att Döden icke känner
kärlek? Broder, akta dig! jag älskar,
älskar outsägligt dina friska,
doftande och nyss utspruckna rosor,
och dem vill jag ha som vänskapsgåfva.
Alstra du, jag svarar dig för skörden.
Och engång, när jag har samlat alla,
alla dina unga sköna rosor
och bland de föråldrade dem flätat
till en yfvig krans omkring min hjessa,
skall jag gå utur min dimdäld, skall jag
dväljas uppå mera solberglänsta
etherhöjder än du står. Då skall jag
      blifva Du och -- mer."



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter