En vinerqväll vid Grafven.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
"Gudh haffvue hans själ i sit himeriki."
BIRGER JARL.


             Tung ur gråa,
           snöbehöljda
           tempeltornet
           bäfvar klangen
           af den dystra
           likfärdsklockan;
           tungt dess klämtning
           återdallrar
           mot sorgsna
           vandrarns hjerta,
           der han vacklar
           svartbemantlad
           bort till griften,
           och de röda
           facklor sprida
           sällsamt skimmer
           öfver drifvan,
           och den bleke
           prestman talar
           och förkunnar
           stoftets åter-
           gång till stoftet,
           och den svarta
           grafven åter
           fylls, och mullen
           faller doft på
           kistelocket.
           Sorgsen stannar
           jordfärdsgästen
           ensam qvar på
           kyrkogården,
           då de andra
           ren försvunnit;
           sorgsen ser han
           öfver snöfält
           höja sig de
           mörka korsen;
           och ur gråa
           hemska tornet
           alltjemt manar
           alltjemt varnar
           tunga klangen
           af den dystra
           likfärdsklockan:
           "Menska! Menska!
           minns ditt öde!
           Tänk på döden
           än i tiden!
           Födas, lida,
           qväljas, strida,
           domna, glömmas,
           multna, dömmas
           är din lott, och
           då du farit
           sista färden,
           skall snart igjen
           veta rummet
           der du varit!"

         Men vandraren kastar
       sitt öga mot höjden
       och ser på den dunkelblå
       vinternattshimmeln,
       hur stjernorna vandra
       i silfrade kläder,
       och ser huru tornspiran
       kransas af strålar.
       Då vidgar sig hjertat
       af fröjdefull aning,
       och hviskningar komma
       från stjernklara rymden
       till jordnatten ner.
       Allt starkare höres
       den mystiska susning,
       tills slutligen ljudligt
       cherubernas harpor
       ur skyarna brusa,
       och chorsången höjes
       i englarnas boning:

  "Högtlofvandt vare på jord och i himlar
Jehovahs den heliges stora namn!

Beprisen Honom, J mäktiga stormar!
J åskor, ljungen Hans ära i rymden!
Natur, kom och tillbed den evige Fadren!
Allt lefvande sjung Herran Zebaoths namn!
I högtidshymner, i jublande sånger
må harporna tona, cymbalerna klinga!
       Ty Herren är vår Gud.
Han sände i verlden sin enfödde Son,
som fällde mörkrets rytande makter,
att döden icke kan skada oss mer,
och genom sin död beredde oss griften
       Till hvilokammar!
Helig, Helig, Helig, Herren vår Gud!"

     Tyst är den herrliga sången,
    stumma de himmelska toner.
    Upp öfver popplarna skrider
    månan i glans och i ljus.
    Själen af tonerna fången
    sjunker för Skaparens throner;
    friden från ofvan sig sprider
    öfver förgängelsens hus.

      O! huru ljuft, huru stilla
    slumra nu grafvarnas söner!
    Under den fredliga mullen
    omärkligt nattstunden flyr.
    Somnen från jordlifvets villa,
    somnen vid heliga böner,
    tills öfver korskrönta kullen
    evighetsmorgonen gryr!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter