Fåfäng sträfvan.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Patriæ qvis exsu!

se qvoqve fugit?

HORAT.

  Trött vid menskohvimlets larm och joller,
äcklad af dess dårskaper och laster,
talte vid sig sjelf i dystert svårmod
menskohatarn, bitter, hemsk och sluten:
"Hvarför längre lefva bland det arma,
usla, falska, hjertelösa slätet,
sänkt i brott, bedragare, bedraget?
Hvarför längre se dess jemmeranlet,
lögn på läppen, leende i ögat,
och i hjertats tysta djup förtviflan?
Finnes då ej någon vrå på jorden
rymlig nog att lefva ensam, ensam,
skiljd från allt, som nämnes med det öknamn
mensklighet, och aldrig mera skåda
Kainsmärket, som så outplånligt
brännt sig in på hvarje menskopanna?
Genomvandra vill jag skogars midnatt,
klättra öfver skyhögt fjell, beplöja
fjerran hafvens orofulla vågor,
irra genom heta ökensanden,
höra stormar kapp med vilddjur ryta,
tills ett rum jag finner, der ej ögat
mera ser i annat menskoöga."
Så han talte vid sig sjelf och sade
i sitt sinne afsked åt eländet,
tog sin staf och började sin vallfart,
vandrade igenom skogars midnatt,
klättrade på skyhögt fjell, beplöjde
fjerran hafvens orofulla vågor,
irrade i heta ökensanden,
hörde stormar kapp med vilddjur ryta,
tills han kom en qväll från pilgrimsfärden
till en skön oas, der ingen menska
ännu intryckt spåren af sin framfart,
och der solen, sjunkande i purpur,
strödde guld på cederskogens toppar,
sykomoren gjöt sin mörka skugga
öfver källans blomsterkrönta bräddar,
rankan, prunkande med rika klasar,
slog sin arm kring jettepalmens stammar,
och utur den täta lagerdungen
näktergalars melodier flöto
milda genom stilla aftonluften.
Kring den dystre menskohatarns änne
blef det ljusare: här tyckte han sig
finna att det vore godt att vara:
här var rummet funnet, der ej ögat
mera ser i annat menskoöga;
här var fridens hem. Sin staf han lade
ned på rosig mark och, nöjd till sinnes,
böjde sig mot friska källesprånget
att en brännhet törst deri få släcka.
Men då han sin mun mot klara ytan
närmade, for han förskräckt tillbaka
bleknande, med qvalfull blick, som trydde
på en sviken, döende förhoppning.

  Ty då han af källan ville dricka,
fick han i den rena spegelvågen
se ett menskoanlete emot sig.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter