Carolinen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  Vid kojan på ett kummel satt
en gubbe, krökt och grå.
Naturen lutade till natt,
den gamle likaså.
Just hel och hållen ej han var;
ett ben, en arm han egde qvar.

  Och stormen qvad vid skogens bryn
en mäktig hjeltesång.
Och solen kämpade i skyn
emot sin undergång.
Det var en qväll af kamp och strid:
Det var i Carl den Tolftes tid.

  Men vid den gamles sida stod
en bild af nyfödd dag,
en ungersven med glädtigt mod,
tolf, tretton år vid lag.
Af drömmar fullt var piltens sinn',
han såg så stinnt i solen in.

  Då hördes steg i skogen gå
med rask och säker takt.
De lyddes genast både två
och gåfvo nogsamt akt.
En krigsman kom på stigen fram
i sliten rock og höljd af dam.

  Och gubben nickade: "Guds fred!
från kriget, säg, hvad nytt?
Går fejden framåt lika vred?
Har lede Czaren flytt?
Berätta! Jag blir åter ung
vid talet om vår lejonkung."

  "Ej glädjebud", --sad' knekten då,
"jag bringar dig, god vän.
Visst kunna kungens gossar blå
bestå ett skifte än.
Men glesnad är vår kämparing,
och Moskoviter rundtomkring.

  Jag kommit hit att både opp
hvad landet kan förmå
och med en unga friska tropp
mig fram till kungen slå.
Men inga män jag finner mer,
blott barn och gubbar hvart jag ser."

  Då reste sig den gamle hög
i spöklikt kämpaskick.
En ljusning öfver pannan flög,
eld bodde i hans blick.
Så norrsken stå i vinterqväll
kring Nordanlandens ödefjell.

  "Väl är jag gammal nu och klen,
men kunde du mig ge
en stund tilbaka arm och ben,
då skulle jag väl se
hvad förr jag skådat mången gång,
båd' Ryss och Jute uppå språng.

  Jag första lukten fick af krut
i Warschau jetteslag.
Det var en strid som ej tog slut
förr än på tredje dag.
Som stå och stickor flögo der
den Polska kungen och hans här.

  En vinterdag jag nära Lund
gick öfver Lödde å.
Det brakade af hjertans grund;
Hvad ville det förslå
för dem som tågat segersällt
med kung Carl Gustaf öfver Bält.

  Vid Narva blef jag invalid,
fick mina bästa sår.
Jag stympad blef; det blef dervid;
men segren, den blef vår.
Hos trenne kungar Carl jag stod
och alla har jag gett mitt blod.

  Nu ger jag hjertat ur mitt bröst,
se'n har jag intet mer.
Min ledsven och min sista tröst
med fröjd kung Carl jag ger.
Jag kan väl hitta utan staf
den korta vägen till en graf.

  Jag känner pilten, jag; - åstad
med tröstfull hug han drar;
som jag han offrar nöjd och glad
hvad lifvet kärast har.
Tag barnet, krigsman, vid din hand.
Gud skydde Kungen och hans land!"



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter