Väringens hemfärdssång

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

    Står jag åter på drakskepps däck,
plöjer åter den djupa våg,
känner den friska hafsvinds anda,
hör på stormarnas hjeltesång.

    Hän mot hemmet, mot nordlandsfjell
ilar snäckan i skummig sjö,
bort, ifrån vekhet, guld och slafvar,
hem, der armod och frihet bo.

    Svärd jag sjöng mig ur dvergars klyft,
redde skeppet till vapenfärd,
delte med tärnan runsmidd armring,
fyllde seglet med nordanstorm.

    Vinland såg jag, såg Heklas barm
gjuta lågor som kämpen blod,
gick genom Niorfa sund och strandhöog
glad på grönskande öars mängd.

    Kom jag slutligt till Miklagård,
steg för darrande kejsarthron;
Nordmannens spjut gaf stöd åt thronen,
Nordmans bröst blef ett rikes sköld.

    Vinland såg jag, såg Heklas barm
gjuta lågor som kämpen blod,
gick genom Niorfa sund och strandhöog
glad på grönskande öars mängd.

    Kom jag slutligt till Miklagård,
steg för darrande kejsarthron;
Nordmannens spjut gaf stöd åt thronen,
Nordmans bröst blef ett rikes sköld.

    Sköna land, som Allfader skänkt
evig grönska och drufvans glöd!
hvi är du trälars hem? hvi måste
gift i rosornas kalkar bo?

    Vanmakt, feghet, bedrägeri
är din lösen. Mig äcklar du,
kraftlösa stam, som flyr och bäfvar,
kysser, ler -- och förråder sist.

    Mig ej tjuste theorbens klang,
ej de luftiga flickors dans,
icke den mörka blick, hvars låga
som en ljungeld mitt öga slog.

    Vådlig vore kanhända du
vällustvinkande södermö,
stod ej i hemmets dal, den käre,
blåögd tärna med rosenkind.

    Icke smälter din falska eld
hjelten, ammad bland nordens is;
tvagen i frihets helga bloddop
stolt han trampar ditt spindelnät.

    Bort från grönskande palmers pragt,
bort från lagerprydt morgonland
far jag, dit hem, der väldig fjellstorm
jagar yrsnö i furuskog.

    Vill väl höra ännu en gång
bardens harpa från mossig häll,
höra de gyllne runor qvädas
gladt bland kämpar i vinterqväll.

    Vill väl skåda ännu en gång
fädrens högar i andestund,
se hur de brinna mot den bleka
månan, grifternas midnattssol.

    Vill väl skåda min öfverman,
möta honom i upprördt haf,
bröst emot bröst, i salta böljor,
bli hans baneman eller dö.

    Stridens smattrande kopparlur
må då ropa den tappres fall;
glad skall den härklädde blodman spränga
öfver Bifrost mot Gimles port.

    Sist krig jättehög bautasten
bruse drapa't, ett härskri likt.
Länge må nordlandens skalder sjunga
bragdens herrliga segersång.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter