Morgen- och aftonrodnad.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök


  Unga tärna, du spörjer mig,
hvarför ej, såsom förr, min blick
lågar, hvarför ej på kinden
blomma rodnande rosor?

  Väl står solen i middagshöjd,
söker vänlig den kära jord,
men de mörka molnen segla
ständigt mellan dem båda.

  Lifvet andades. Det blef storm.
Stormen släckte den lågan ut,
härjade i rosengården:
då blef mörker och öde.

  Derför ser du ej rodnad mer
smycka kinderna, derör ser
du i ögats skumma häla
ingen tidrande stjerna.

  Ty jag miste mitt morgonlugn.
Ljus och ros höra lugnet till.
Pestluft blåste fram dreöfver,
och de flydde mig båda.

  Men de dogo ej. Lifvets gift
mördar sällan, förderfvar blott;
och jag bidar än i qvällen
ljuset, rosorna åter.

  Om du skådar en dag min kind
purprad, ögat af flammor fyldt:
då står döden när och lägger
tyst sin hand på mitt hjerta.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter