Helsningssånger i samfundet S. H. T.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

1. Till Edvard Bäckström

1874.

Han är ej död, Latonas son; han bor
Ännu som förr i sånggudinnors kor.
Fast Delphi föll och Klaros' lund ej mer
Den höga bild i marmorskimmer ser,
Han lefver än. I skaldens hjerta flammar
En helig eld i lönlig tempelkammar;
Ur djupet hörs oraklets röst igen
Och Pythia darrar på sin trefot än.

Det är hans lag, som än beherrskar tingen
Hvarhelst en högre känsla lyfter vingen,
Han står ännu i morgonljus ibland
Och blickar tänkande vid källans rand;
Men komma monstren, sticker draken opp
Ur nattens sköte hundrahöfdad kropp,
En helig harm i gudens anlet skiner
Och kogret rasslar, silfverbågen hviner.

Som barn du redan hölls af guden kär,
Du rörde tidigt vid de gyllne strängar;
Vid blommors doft från mjuka örtesängar
Du kände sångens vaknande begär.
O mins du än de daggbegjutna lunder,
Der känslan njöt de första morgonstunder
Och dikten kom så plötsligt som ett under,
Och pilten låg vid mossig häll så varm
Med den förtrogna lyran på sin arm?
De mörka furor susade i vinden
Och gamla sagor vimlade kring linden,
Violen såg dig ljuft i ögat in
Och sade: älska du som jag och brinn!
Och Ensamheten huldt i dalens famn
Dig lärde tusen visor utan namn.

Och mins du sedan dessa glada åren,
Då hit du kom och jublade i våren?
Det sjöng ur hjertats alla fogelbon,
Då isen flöt sin väg vid Islandsbron,
Och lifvet var en första Maj, som gick,
Ett solbegjutet, flyktigt ögonblick.

Välkommen åter till de gamla ställen!
Hur många bilder hägra ej i qvällen!
Hur månget minne hviskar:  »tack för sist!
Du kom igen: vi trodde det så visst!»
Och dessa alla bringa genom mig
Ett gladt välkommen, ungdomsvän, till dig.

Och denna krets af glada och af unga,
Till tack för allt hvad godt din sång oss gaf,
Har några lagerqvistar brutit af
Och räckt dig dem och sagt: far fort att sjunga,
Sjung ut ditt hjertas älskansvärda dröm,
Far fort att sjunga, ren som förr och öm!

Och sångens gud ur lagerskogars famn
Dig vinkar mild och ropar dig vid namn.
Han är ej död, Latonas son. Han bor
I hvarje bröst, som på det sköna tror.


2. Till Viktor Rydberg

1876.

Ej för jordens låga fröjder,
Ej för rosengördlad flärd
Klang din stämma. Tankens höjder,
Ljusets oskuldsrena verld
Lockade din fria färd.

En jungfrulig snö betäcker
Alpen, der din stig går opp.
Högre, högre den sig sträcker;
O hur skimrar bergets topp,
Målet för din andes hopp!

Ödslig färden syns för mången,
Hvilkens fot vid början slant,
Men du fann den vackra Sången,
Bäst du gick på stalpens brant,
Stå som alpros vid dess kant,

Vådlig färden är, och neder
Mången föll i djupen der,
Men en blåögd engel leder
Den, hvars själ ej fläckad är
Af de jordiska begär.

Den har rätt att allting våga,
Hvilkens blick är ren och klar,
Den har rätt om allt att fråga,
Som en tro i djupet har
På det Godas himlasvar.





Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter