Till H. M. Konung Oscar II.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Helsning af den studerande ungdomen vid Upsala
universitet våren 1873.



Live puré, speak true, right wrong, foliow the King
Else, wherefore bom?

Tennyson.


Skuggorna vika. Strimman i öster
Bådar oss än en gryende dag.
Hör du de unga lärkornas röster,
Som morgonen prisa i lekande slag?

Hoppet fyller de unges sinne,
Mötets festliga stund är inne.
Konung af Sverige! Ynglingars ätt
Hyllar Dig glad på sagornas slätt,
Och röster doft ur högarna ljuda:
Välkommen Dig hopp och minnen bjuda.




Var helsad till den stilla bygd,
Der framtid gror i forntids skygd,
Der lärosalar rundt omkring
Den gamla domen stå i ring!

Här minnet bor. Ur grafvens famn
Det kallar månget älskadt namn
Och låter flydda andar än
Bland yngre slägten gå igen.

Du hör dess susning mången stund
Bland kronorna i Odins lund;
Det häfdens gåtor Dig förtror,
Der Wasa sofver i sitt kor.

I månens skimmer än du ser
De store vandra upp och ner.
Bland sina blommor går Linné
Så enkel och så from som de.

Men Geijer lyssnar än i dag
På hvarje tidens andedrag;
Som barnet och den vise ler,
Han ler, då något godt han ser.

Men töcken hölja pannans rund
Och harmen sammandrar hans mund,
När slägtet vill med dårligt hopp
En stat i molnen bygga opp.

Här friden bor. Mot åldrig mur
Förgäfves smattrar regnets skur,
En dyning blott mot klippan slår
Af stormen, som på hafvet går,

Men här i denna stilla verld
Man fostras upp till vikingsfärd,
Till lifvets kamp, och seglarn lär
Sig djupets hemligheter här.

Här hoppet bor. En yster vår
Förväget här i blomning slår,
Det unga hjertat står ej still,
Det klappar så det sprängas vill.

Och anden kämpar med sig sjelf,
Och hvit af skum är lifvets elf,
Hon bräcker vall, hon spränger dam:
Till hafvet, hafvet vill hon fram.

Till tankens stilla ocean
Den unga floden styr sin ban;
Hon kan ej, vill ej hvila ut,
Förr'n sanningen hon nått till slut.

Studentens hjerta står i brand
För konung och för fäders land,
Och om oss himlen styrka ger,
Den styrkan egna vi åt Er!

Och detta ungdomsglada hopp,
När steg det mera eldigt opp,
An nu, då mildt ditt öga ser
På våra unga drömmar ner?

Din kronas glans är mild och huld,
Hon lyser ljuf som skördens guld,
Hon glimmar ej af blod och brand,
Men kärfven likt i Svealand.

Gud signe Dig i kamp och frid,
I lycka vidrig eller blid,
Vid åskans hot, i solens sken,
Vår höfding och vår ögonsten!

Din väg är ärofull och svår,
På skeppets lyfting kungen står,
Han käns af tusenden igen
Och lyser främst bland frie män.

Och nordanvinden spelar kring
Nordmannadrottens kämparing.
Baneret svajar. Farans hot
Går fursten leende emot.

Till kamp det bär mot lögn och flärd,
Mot söndringsandan i en verld,
Mot splitets magt, som lossa vill
Hvad lag och minnen bundit till.

Gud signe drakens stolta gång
I arialjus och fogelsång!
Gud signe din regeringstid
Med korn och kärna, fröjd och frid!

Men skulle dagen någon gång
Dig kännas mödosam och lång,
Och lifvets höjder strös med snö
Och alla rosor vilja dö,

Och ärans rymd Dig kännas kall
Och bittert lyckans glädjesvall,
Och denna längtan tändas opp,
Som ej har gränser för sitt hopp,

Den längtan, som Du ofta känt,
När sångens eld ditt inre bränt,
Den längtan, som till intet trår
Förutom Gimles unga vår, —

O, kom igen, o, kom en stund
Och hvila ut i Odins lund:
Kan hända gläds Du än en gång
Att lyssna till de unges sång!




Konung af Sverige! Nornorna råda,
Häfderna gömma lifvets bedrift,
Saga med djupa ögon skall skåda
Menniskoödens bleknande skrift.

Ingen Svithiods framtid spanar,
Men vårt hjerta dess lycka anar,
Håller det blott i eviga dar
Fast vid sitt enda, säkra försvar:
Den frihets eld, som tid ej försvagar,
Den pligt, som ej kränker svurna lagar



Dikter af C. D. af Wirsen (1876)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter