»Det röda spöket»
«Det röda spöket,« hur allt jemt det spökar
I svaga hjernor, hvilka dagen sky!
Hur mörksens ufvar och förtryckets hökar
För detta spöke under bäfvan fly!
«Renlärigheten«, som i mörkret stökar,
Fördömer det med argt och ilsket gny,
Och despotismen, som i purpur lyser,
När spöket nämnes, svettas kallt och ryser.
«Det röda spöket«, kungar och despoter,
För er är samvets-sjukans midnattsbild!
Han skyms ibland, men snart han kommer åter,
Fördubbladt blodig, full af hot och vild.
När makten yfs och menskligheten gråter,
Vid hvarje tår, hvar droppe hjertblod spild,
«Det röda spöket« öfver verlden sväfvar:
Då bleknar kungar, och despoten bäfvar.
«Det röda spöket«, födt i nattens sköte,
Vid tordönsblixtar, under storm och brus,
Med fröjd går fram till morgonrodna'ns möte
Och helsar gladt den unga dagens ljus.
Hur skönt, om solen fram ur molnen bröte,
Och mörkrets fångtorn sjönke ned i grus!
Hur skönt, om frihet sprängde hvarje boja
Och bragte sällhet så till slott som koja!
«Det röda spöket« - sällsamt ljuda orden!
En afgrundsande för en hvar det är.
Som älskar bålen, fjättrarne och morden;
Men, likt en ängel, stjernekrans det bär
För den, som vill se fri och lycklig jorden
Och håller menskligheten, ej sig sjelf blott, kär.
Despoten räds, men folken le och hoppas:
När »spöket» nalkas, deras frihet knoppas.
«Det röda spöket« - må förklädna'n falla,
Som ljusskyggheten har deröfver lagt!
Må frihetssånger öfver jorden skalla,
Och ljusets ängel träda fram i prakt!
Må folken vakna, må de känna alla
Förtryckets vanmakt och sin egen makt!
Må hvar tyrann bli krossad vid försöket
Att rida spärr emot «det röda spöket!«
