Hvad skall jag läsa?
(Dialog ur verkligheten.)
Hvad skall jag läsa? Runeberg?» -
«Åh nej... han saknar must och märg.»? -
»Den ömma tjusaren Tegnér? -
»Raketer... snömos... flärd med mer!» -
»Men Geijer? Var ej han en man?» -
»En sjelfkär hypokrit var han!» -
»Stagnelius då?» - »En blödig narr,
hvars blick af tårar slogs med starr!» -
»Fru Lenngren...? Hon väl duga må?» -
»Bland strumpor blåast af de blå
var hon... och ej tillräckligt rå.
Förlegad, aldrig comme il faut,
hon mögla skall i glömskans vrå.» -
»Men Bellman?» - »Han? En Bacchi son,
som lefde på fransyska lån!» -
»Hvad nu? Du djärfs...» - »Makulatur
är hela din literatur!» -
»Hvad skall jag läsa då?» - »Ack, tig!
Har du ej främst af alla mig?
Ur lifvets trasa vrider jag
dess läckra must och dess behag.
På krogar och i hospital,
i spelhus, fångcell, dårhus-sal,
i grafkor och i likbod - jag
som barn i huset är hvar dag!
Läs mig och läs Emile Zola...
Från gatan vi vårt skaldskap ta -
se der, hvad folket hälst vill ha!
Rif ned, begabba, plundra bra -
och du blir kallad stor... ha, ha!
Ju sämre vin, ju mera drank,
ju mera smuts, ju mera stank -
dess bättre! ... Läs Zola och tig,
men först och främst, min bror, - läs mig!» -
»Du borde blygas. Länge nog
jag lyssnat lugn. Men nu med fog
jag säger: gif dig härifrån
med all din smuts, ditt agg, ditt hån!
Tror du det svenska lynnets art
fräts bort af utländskt gift så snart?...
Hör, stormen gnyr i vinterqväll
ur våra skogar, våra fjäll;
i stugan brinner elden klar;
med barnen fröjdas mor och far
åt Geijer, Runeberg, Tegnér;
med gumman Lenngren flickan ler;
och Bellman sjunges mer och mer.
Vik hädan! Vi ha mera smak
för skogsdoft än för din kloak.
Förgäfves du ditt giftfrö sått. Det kväljer blott...»
