Flyttningsvisa
Menskan af naturen
Som de andra djuren,
Ger sig ingen ro;
Har ej lust att sitta
På en stol och titta,
Måste ut och «gno«.
Hvad som än må hända,
Har hon - till sin ända -
Qvicksilfrets natur;
Kan ej vara stilla,
Ängslas och mår illa,
När hon stängs i bur.
Hit och dit hon springer
Och på dörrar ringer,
«Frågar efter rum«.
Rum fin's nog i massa,
Ack, men inga passa -
Menniskan är dum!
Född i Haparanda,
Ger hon upp sin anda
Kanske i Skanör.
Ingenstäds hon trifves,
Som ett rö hon drifves
Kring af sitt humör.
Öfverallt i verlden
Hvart man ställer färden,
Höres samma låt.
Liksom får vi vandra,
Trängas med hvarandra
På vår branta stråt.
Säg, om vi ä' kloka,
När vi gå och snoka
I hvartenda hus?
Knappt vi hyrt det ena,
Förr'n vi börja skena
Derifrån burdus.
Ja, det hör till pjesen
Här att hålla väsen
För ett lappris skull.
Men hur argt vi skrika,
Är vårt värde lika:
Tvenne skoflar mull.
Sista flyttningsdagen
Hörs den gamla lagen:
«Upp och ge dig af!«
Hyresfritt den kalla
Döden åt oss alla
Oppnar hvar sin graf.
Hvart vi kursen sätta
Kan ej jag berätta -
Ack, hvem vet väl det?
Ingen arg värdinna
Vi i grafven finna,
Det är allt jag vet!
Derför - varom glada
Bo vi i en lada
Eller i ett slott!
Minsta lilla stuga
Mycket väl kan duga,
Skiner solen blott!
