November-rim
Nu kommer hösten på riktigt allvar
Och motar in både kor och kalfvar
Och gäss och grisar och andra djur,
Som ha »en mera subtil natur».
Det är ej godt just att springa naken,
När snön i massor vräks ner från taken,
När stormen ilar från topp till tå,
Så att man knappt kan på benen stå.
Och sticker solen ibland förstulet
Sin nästipp ut ur det gråa skjulet,
Der hon är bysatt till nästa vår,
Så hvimla vindar ur alla vrår -
De gny från nordan, de gny från sunnan,
Och ge sig hin på, att hon skall unnan.
De skära tänder med ilskna skri,
De vältra skyar med snöslask i.
Då bleknar sol'n, och med sura miner
Hon släpper ner sina sänggardiner.
Men olycksfoglarne skratta gällt
Och storma fram öfver skog och fält.
De sina renslar försigtigt lossa,
De släppa ut römatism och frossa
Och fluss och bröstverk och sådant mer,
Soni åt doktorerna vinning ger.
Uppriktigt sagdt - det ser ut på spiken,
Som hade doktorn »en vän i viken»
I väderleken: när vädret blås,
Då tycker doktorn det går i lås.
Det är väl derföre (oss emellan)
Som han i vädret ej pratar sällan.
Om blott John Ericssons solmaskin
Had' något qvar i sitt magasin,
Så kunde han åt den frusna skaran
På halfbuteljer försälja varan
Med god förtjenst; ty naturligtvis,
När man kan drifva kommers med is,
Så bör man också i dessa tider,
När näsan blånar och skinnet svider,
Ha glupsk förtjenst på att sälja sol,
Direkte tappad på krus i fjol.
Ishandlarn tjenar med köld 100
Procent på varan, men jag må undra
Om icke sol-»bussiness» - ni förstår -
Är mycket varmare detta år.
Men som John Ericsson tydligen
Ej fått patent på maskinen än,
Så få vi ännu i höstens fasor
Oss hålla varma med åkarbrasor
(Och litet kolos emellanåt)
Och le åt vindarnes små försåt.
Men blifver Bore ibland för bister,
Så att du nästan kuraget mister,
Tag då galoscher och handskar på
Och utåt landet en morgon gå.
Det lifvar sinnet, det eldar kroppen,
Det käns från lilltån till hufvudknoppen;
Ty till och med i den kulna höst
Är djup och mäktig naturens röst.
Se der den väldiga, höga skogen!
Han är sig lik, han står tyst och trogen,
Och hviskar hemlighetsfulla ord
Om höst och vissning på denna jord.
Och mellan träden en fågel klagar
Allt öfver sommarens korta dagar,
Och på de isiga tufvor stå
Små frusna blommor och höra på.
Och myran knogar förskräckt till stacken
Med några granbarr tvärs öfver nacken.
Och ekorrn klär sig i grå karpus
Och reparerar sitt vinterhus.
Och humlan djupt sig i jorden borrar
Och öfver dåliga tider knorrar.
Och haren festar på frusna bär,
Som pryda tufvorna här och der.
Han är så stolt nu, så Gud bevare -
Vasserra! nu är han inte hare!
Se'n hösten färgat hans skinnpels hvit,
Törs jägarn ej sticka näsan dit.
Han skuttar gladt öfver kärr och kyttor
Och slår i glädjen små kullerbyttor,
Han sparkar qvistar, han gnager bark,
Han för ett väsen i skog och mark,
Så att den hyggliga ugglemamma
Blir väckt ur sömnen och i det samma
Begynner hålla ett lämpligt tal
Om »galna narrar» och »klen moral».
Och på en gärdesgård hörs en kråka
Om flydda tider förnumstigt språka:
»Hå hå, ja ja! D'ä' på tok med verlden!
Snö i november på fält och gärden.
Ja, ja - hvad var det jag sa' i fjol,
När skatan stassa' i sidenkjol?
Gud straffar flärden, som mycket annat.
D'ä' så ynkligt, så d'ä' förbannadt!»
Men liten sparf flyger gladt omkring
Och gör små visor om alla ting.
Han klagar ej öfver köld och hunger,
Men skaparns ära med fröjd han sjunger.
Han krafsar muntert bland is och snö,
Och när han hittar ett fruset frö,
Då jublar han och på lätta vingar
Han öfver tufvorna lustigt svingar.
Han flyger hem till sin lilla vän
Och arrangerar en fest igen,
En fest, der kärleken dukar bordet
Och der förnöjsamhet förer ordet.
Och djupt i skuggornas dunkel då
Hör skogsfrun sällsamt på harpan slå.
Och månen stilla ur molnen träder
Och öfver kärlekens fröjd sig gläder.
Och tusen stjernor på himlen stråla,
Och trädens grenar i rimfrost pråla.
Och öfver träden der susar blid
En flägt af oskuld och fröjd och frid.
