Höstrim
När rymden mulnar,
Och skyn spår snö;
När skogen gulnar,
Och blomstren dö;
När himlens tårar
I syn' mig slå,
Och kalla kårar
längs ryggen gå:
Då måtte katten
På landet bo
Och sörpla vatten
Med gris och ko!
Då kilar tanken
Till sta'n på stund,
Och jag ger fanken
Den «gröna lund«.
Hans gröna tröja
Är urblekt nu,
Och Floras slöja
Brast midt i tu.
Hon fryser -- gördeln
Stal Bore ferm -
I brist på fördeln
Af «demiterm«.
I skogens salar
Står skuggan mörk.
Regnvattnet sqvalar
Kring gran och björk.
Hvar trast är döder,
Ell' dras med fluss
Och far till söder
Med extra skjuts.
Hvart än jag kikar,
Syns knappt ett löf,
Men vind' predikar
Tills jag blir döf.
Mot stranden sqvalpar
En bölja grå,
Och dränkta valpar
Syn's ofvanpå.
Det är dock ödsligt,
När sommarn går,
Och hösten plötsligt
För dörren står!
Han andas frossa
Kring skog och höjd.
Slå ned och krossa -
Se der hans fröjd!
När ängen glödde
I bördig prakt,
Och solljus flödde
Från trakt till trakt,
Var blomstermattan
Så varm och mjuk,
Men nu ... fy attan!
Gör hon mig sjuk.
När insjön blänkte
Som smält safir,
Och månen sänkte
Sitt silfverskir,
Bland gröna tufvor
Jag «drömde frid« -
Men nu om snufvor
Jag drömt en tid.
Jag mins, hur mången
Augustiqväll
I solnedgången
Jag satt så säll,
När trädens barder
Stämt upp igen -
Men nu så «varder«
Jag våt i änd'.
Från sura gärden
Och nakna trän
Jag styrer färden
Mot staden hän.
Farväl, I trähus,
Som gladt min själ,
I stall och fähus,
Farväl, farväl!
Farväl, du glada,
Du friska bäck,
Der elfvor bada
I fägring täck.
Din hviskning ljuder
Uti min själ,
Och sorgsen bjuder
Jag dig farväl.
Farväl, kalkoner
Och kycklingar,
Vid hvilkas toner
Jag spelt guitarr!
Hvad ljufligt eko
Kring min pegas,
När hönsen skreko
Och jag sjöng bas!
I kor och kalfvar,
Som der jag ser,
Med «heligt allvar«
Jag skiljs från er,
Likt kämpen Halfdans
«Min buk sig ger,«
Hvar gång jag «kalfdans«
Förtär nu mer.
