Den ormbitna
(Målning ur verkligheten.)
På ängen gick Anna och räfsade hö
I aftonens stunder.
Den knoppade barmen hofs ljuft som en sjö
Med lågor inunder.
De blåaste blixtar, som eldat en man,
Ur ögonen flögo,
Och tjusta kung höfter och bröst om hvarann
Kariterna smögo.
Hur däjlig hon gick der, med lifstycket loss,
Och armarne bara!
När halfkloten höjdes vid qvällssolens bloss,
Kom dygden i fara.
När stundom de skymtade fram under kjol'n
De spänstiga benen,
Då suckade Per, som gick bredvid i sol'n
Och plöjde på renen.
Han led, stackars Per, af den hemliga brand,
Som hjertan plär bränna;
Men Anna var nyckfull, och endast ibland
Hon lät honom känna
Den himmelska fröjden af kyssar i smyg
Och famntag med mera,
Som flickorna ge den som inte är blyg
Men kan kurtisera.
Så gingo de båda - han sorgsen och öm,
Hon eldig och fager.
Men mildt öfver ängarne göt sig en ström
Af rodnande dager.
I vester sjönk solen. Om kärlekens fröjd
Sjöng talltrasten sakta,
Och Anna i höet sig sträckte förnöjd,
Att molnen betrakta.
Men bäst som hon låg, vardt om kinden hon blek
Och skälfde af smärta.
»En orm har mig bitit i bröstet!» hon skrek
Och tryckte sitt hjerta.
Med fasa såg Per, hur en huggorm försvann
I gräset det torra,
Se'n först i den arma sin giftiga tand
Han lyckats att borra.
Den älskande Per visste alls ingen råd.
Han ref sig i håret.
Men Anna slet plötsligt ur linnet en våd
Och blottade såret.
»Om du ville suga...» hon stammade tyst,
»Det medlet lär duga...»
Vipps lade han armen omkring hennes byst
Och började suga.
Der låg han med läpparne tryckta så fast
Mot barmen den hvita!
Hans ljufliga värf vardt ej fullgjordt i hast,
Derpå kan man lita
Likt ljufvaste nektar han giftet sög opp,
Som brände förskräckligt,
Tills Anna, förlägen och blodröd, skrek: »stopp!
Nu är det tillräckligt!»
Fast stjernorna redan i rymden sig tändt,
De dröjde på ängen.
Han kunde ej skiljas från sin patient,
Den lycklige drängen.
Han såg icke himmel, han såg icke jord,
Han såg endast henne,
Och eldigt de njöto en fröjd utan ord,
De lyckliga tvenne.
Att såret vardt läkt - hvem kan tvifla derpå,
När kärlek fick råda?
På doftande bädden af blommor och strå
Studerade båda
»Naturmedicin», sådan kärleken lär,
Med lågande dyrkan,
Och följande söndag det lyste för Per
Och Anna i kyrkan.
