Filosofen i det gröna
Jag har en «filosof« till vän,
En skarpare ej funnits än:
Uti sin hjernas mortel vill
Han krossa allt och lite' till!
Han följde mig en morgonstund
Till grönskande och solig lund,
Der vinden lekte, lärkan slog,
Och hvita björken stilla log.
Det var en härlig vårens dag.
En af det äkta, svenska slag,
Då himmelen och jorden stå
Med nya högtidskläder på
Då hjertat vidgar sig af fröjd
Och tackar Gud i himlens höjd,
Som midt i nordens snö och is
Har gifvit oss ett paradis.
Min vän i mossan slog sig ned
Och vred sin gamla «storm« på sned.
Jag trodde mig få höra sång -
Jo pytt! Nog blef min näsa lång!
Visst lät sin visa mun han opp,
Och tungan som en snurra lopp,
Han väsnades om sitt förnuft,
Jag kände som en unken luft.
Om sitt «system« han pratade,
Och annat allt han ratade;
«Ty denna jord«, så var hans tal,
«Är idel jemmer, idel qval«.
Men då slog lärkan till en drill,
Och björken kunde ej stå still,
Hon böjde sig med fint behag,
Hon smålog: «är jag sorgsen jag»?
Och vinden tog ett ystert språng,
Och det blef lif och det blef sång.
Mig tycktes att der ljöd ett rop:
«Vi äro glada allihop!«
Min vän blef tyst. «Filosofin«
Tog afsked med generad min,
Ty jorden var så glad och varm,
Ack men'skans hjerna var så arm!
Sen sjöngo vi på Eklundshof,
Af hjertans grund naturens lof,
Och vid en liten treflig bål
Dracks blommornas och trädens skål.
Men du som hela året om
Bland gamla «luntor» dväljes - kom!
Och läs med oss naturens bok,
Den gör ej men'skan till en tok!
