Leon Gambetta
Förtvifladt, förrådt, bedraget
Det arma Frankrike låg,
Likt skeppet som sönderslaget
Drifs redlöst för vind och våg.
De grånade styrmän visste
Ej hjelp eller räddning mer.
Besinning och kraft de miste,
Och allt bröts af stormen ner.
Då steg der med eld i hågen
En mannagod yngling opp.
Han djerfdes att trotsa vågen
Till honom stod landets hopp.
Hur skarpt likt en «molnets broder«,
Han späjade ovän ut!
Han grep om det bräckta roder,
Och skeppet tvangs fram till slut.
Hvad mer, om i mulna stunder
Han stötte på grund ibland? -
Sitt skepp lät han ej gå under,
Förr styrde han rätt på land.
Han kallades «oförvägen«,
Vanvetting och sådant mer.
Ack, han var för varm och trägen,
I slöhetens män, för er!
Man sagt, att han mycket brutit -
Ej bröt han med uppsåt då.
Sitt hjertblod med fröjd han gjutit,
Om Frankrike räddats sa.
Hans brott skall historien döma
När lugnt är passionens haf.
Oss tillhör att ej förglömma
Hvad ädelt och stort han gaf!
Ty lika så visst som skriken
Mot honom försvinna snart,
Så visst är att republiken
Med honom fick lif och fart!
Så blygens förkrympta själar,
Att ösa er galla så!
En mask som i jorden krälar,
Kan aldrig en örn förstå.
Men I som ej rökverk brännen
För kronor och allt det der
Men djupt i ert hjerta kännen,
Hvad frihet med ära är:
För er har jag sjungit detta,
Ty eder förstår min själ.
Hurrah! för Leon Gambetta
Och för republikens väl.
