Handtlangerskan
Stockholmsk vinterbild.
Elfva grader.
Snö kring gaflar och fasader.
Is längs fönsterkarmar.
Blåsten larmar.
Sjelfve hunden
Nu kring spiseln hälst gör runden.
Lat och mätt på mattan
Ligger kattan.
Men i stormen
Ser jag af en kvinna formen
Illa krökt. Hvem är hon?
Slaf-ok bär hon.
Branta vägen
Uppför stegen går hon trägen,
Bär med trots i hågen
Murbruks-trågen.
Hennes midja,
Stark och spänstig likt en vidja,
Trotsar, svart i trasor,
Köldens fasor.
Nordanvinden
Biter bröstet, halsen, kinden.
Djupt i ögat sitter
Smärtan bitter.
Ej behagen
Stråla ljuft ur dessa dragen:
Nöden märkt dem redan
Längesedan.
Oket tunga
Kröker hennes rygg. Den unga,
Född att frihet vinna
Är slafvinna!
Förödmjukad
Går hon. När hon är «förbrukad«,
Hvart -- I mänskor, sägen! --
Tar hon vägen?...
Kölden stiger.
Sina tråg hon bär -- och tiger.
Murarn ropar: «Mera
Kalk och lera!»...
Knoga, knoga!
Filantropen i sin toga
Värnar dig, så tapper,
Hälst på -- papper...
Arbetsäran --
Hell åt henne! Men förfäran
Föds, när Sveriges kvinna
Är slafvinna.
Hvems är skulden?
Hvem ser till, att han blir gulden?
Är väl hon att klandra
Eller -- andra?
Dagen slocknar.
Skymning öfver staden tjocknar.
Stum, slafvinnan vankar
Bort i tankar...
