Handtlangerskan

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Stockholmsk vinterbild.

     Elfva grader.
Snö kring gaflar och fasader.
Is längs fönsterkarmar.
     Blåsten larmar.

     Sjelfve hunden
Nu kring spiseln hälst gör runden.
Lat och mätt på mattan
     Ligger kattan.

     Men i stormen
Ser jag af en kvinna formen
Illa krökt. Hvem är hon?
     Slaf-ok bär hon.

     Branta vägen
Uppför stegen går hon trägen,
Bär med trots i hågen
     Murbruks-trågen.

     Hennes midja,
Stark och spänstig likt en vidja,
Trotsar, svart i trasor,
     Köldens fasor.

     Nordanvinden
Biter bröstet, halsen, kinden.
Djupt i ögat sitter
     Smärtan bitter.

     Ej behagen
Stråla ljuft ur dessa dragen:
Nöden märkt dem redan
     Längesedan.

     Oket tunga
Kröker hennes rygg. Den unga,
Född att frihet vinna
     Är slafvinna!

     Förödmjukad
Går hon. När hon är «förbrukad«,
Hvart -- I mänskor, sägen! --
     Tar hon vägen?...

     Kölden stiger.
Sina tråg hon bär -- och tiger.
Murarn ropar: «Mera
     Kalk och lera!»...

     Knoga, knoga!
Filantropen i sin toga
Värnar dig, så tapper,
     Hälst på -- papper...

     Arbetsäran --
Hell åt henne! Men förfäran
Föds, när Sveriges kvinna
     Är slafvinna.

     Hvems är skulden?
Hvem ser till, att han blir gulden?
Är väl hon att klandra
     Eller -- andra?

     Dagen slocknar.
Skymning öfver staden tjocknar.
Stum, slafvinnan vankar
     Bort i tankar...