Förmätne
En brottsling blygs att till de nejder lända,
Som varit vittnen till hans forna blygd.
Han mäktar ej med trotsigt sinne vända
Sitt bleka anlet mot sin fosterbygd.
I fjerran land vill han sin lefnad ända
Sin nesa dölja under glömskans skygd. -
En vanlig brottsling, ja! Ej en med krona!
En slik för hög är att sitt brott försona.
En slik för hög är att den ånger fatta,
Den ödmjukhet, som af en «sämre« kräfs.
Förakt och straff hans vilda mod ej matta,
Af himlens vrede ej hans högmod qväfs.
Drag fram hans brott: af falska ord och glatta
Till hans försvar en brokig väfnad väfs!
Drif honom bort: helt plötsligt upp han dyker,
Med skrymtfull min, och dig om munnen stryker.
En ringa tidrymd från den stund är fluten,
Då, följd af hat Louis Napoleon
Blef af sitt land, som han förrådt, förskjuten,
Rättvisa kräfd för hvad han bröt en gång -
Då rätt blef skipad, jernhård boja bruten,
Om marseljesen folkets fria sång -
En ringa tidrymd!... Blindhet utan like!
Nu vill Napoleon ha igen sitt rike.
Han som sin krona med en våldsbragd vunnit,
Som skyddat henne med ett lif af svek;
Han, för hvars skuld så mycket blod ha runnit,
Så mången kind af sorgen färgats blek;
Han, vid hvars hand vanärans höjdpunkt hunnit
Det land som förr för inga stormar vek:
Han kommer nu med smeksam röst och säger:
»I mig en fader, arma land, du äger!«...
Höj upp ditt hufvud! Bjud din blixt slå neder
Den fräcke skändarn som djerfs håna dig,
Du arma land, sen först han stal din heder
Och drog dig in på en försåtlig stig!
Din heder? Nej, hvartän hans bana leder,
Den själ han ej, den är ovanskelig!
Höj upp ditt hufvud! Bjud en blixt slå neder
Den krönte skrymtarn och hans falska eder!
Men du förmätne! Brinner än en gnista
Uti din barm af samvete och vett,
Hör upp att spela, ända i det sista,
Den lömska roll som vi så länge sett!
Den stund skall slå, då lifvets villor brista,
Då stoft och höghet, guld och mull bli ett!
Hör upp att gyckla! Sök ej Galliens krona!
Men gack i frid att dina brott försona.
