Ack, säg mig, o menska, vi yfves du så?
(Efter engelskan.)
Ack, säg mig, o menska, hvi yfves du så?
Likt fallande stjernan, som släcks i det blå,
Likt blixten i molnen, likt skummet på haf,
Du lyser - och slocknar till slut i en graf.
Se trädet! Dess krona förtvinar och dör,
Och stormen dess löf öfver klipporna strör.
För hög och för låg ljuda lika de ord:
«Af jord är du kommen och varder till jord!«
Det barn, som en moder har älskat så ömt,
Den mor, i hvars armar den lille har drömt,
Den make och far, som var båda så kär -
Ack, döden dem alla till grafvarne bär!
Du blomstrande mö, på hvars kind, i hvars blick
Brann skönhetens glans - o, din skönhet förgick,
Och minnet af dem, hvilka värmts af dess glans,
Förbleknar och dör som på grafven en krans.
Den hand, som bar konungaspiran en dag,
De läppar, som tolkade vishetens lag,
Det öga, som lyste i striden så gladt,
De vissna och slockna i grafvarnes natt.
Se, odlaren plöjer och brukar sin jord,
Och herden han vaktar sin fredliga hjord,
Och tiggaren väter med tårar sitt bröd -
Men alla de nås af den smygande död.
Den fromme, som deltar i helgonens råd,
Och syndarn, som trotsar förlåtelsens nåd,
Den vise och dåren - af alla och en
Förmultna i jorden de hvitnade ben.
Så gå vi... så skördas af döden vårt lif,
Som blomster och ogräs af skördarens knif.
Så gå vi... och tusende gå efter oss -
Försvinna i mörker likt irrande bloss.
Vi gå samma väg, våra fäder ha gått.
Vår lott är densamma som fädernas lott,
Vi se samma sol, samma jord, samma haf,
Som fäderna sågo på väg till sin graf.
De tankar, vi tänka, ha fäderna tänkt,
Som vi, inför döden sitt öga de sänkt.
Vi älska vårt lif, som de älskade sitt,
Vi strida mot döden, som fäderna stridt.
De älskade - grafven har kylt deras glöd.
De hatade - stilla är bloden, som sjöd.
De sörjde - förstelnad är nu hvarje tår.
De gladdes - men glädjen har kallnat på bår.
De dogo. På torfvan, som skyl' deras ben,
Med idkelig sträfvan vi gå hvar och en.
En hvar bär sin börda, sin pilgrimestaf,
Och målet är lika för alla: en graf.
Ja, hopp och förtviflan, och smärta och tröst,
Som solsken och regn bo i menniskans bröst,
Och löjen som tårar i jordlifvets brus,
De vexla ibland oss som mörker och ljus.
En solglimt är lifvet. I dag flammar röd,
Den ros, som i morgon är bleknad och död.
Och solglimten slocknar, när natt faller på -
Ack, säg mig, o menska, hvi yfves du så?
