Den oskurna tegen
(Rysk visa af L. Neckrasow.)
Alla små fåglar för höstens vind ha flugit,
Tystnaden öfver de tomma fält sig smugit.
En teg blott, en liten, står orörd än.
Mig öfverfaller sorg, när jag skådar den.
Det är, som suckade strå till strå:
«O ve, det är tungt att i stormen stå!
Tungt är att isas af dimmor kalla,
Tungt att se axen till jorden falla.
Haren oss trampar med snabba fötter,
Maskarne gnaga på våra fötter.
Regnet oss piskar, oss stormen böjer.
Säg oss, o säg oss, hvi skördaren dröjer!
Aktar han oss mer än våra syskon ringa?
Kunna äfven vi ej glädje honom bringa?
Lika så goda som de äro vi:
Se våra guldax med kärna it
Sådde han oss, lät han oss gro och svälla,
Blott för att stormen till slut oss skulle fälla?«
Stråen de klaga. Men solen ler:
Aldrig lär skördaren skörda ert
Kornen han sådde, gaf grödan vård,
Mäktar dock icke ta hem den till sin gård.
Mäktar ej äta, ej dricka mer:
Stormen har slagit hans blomstersängar ner.
Hans hand, hvars ådror af lifskraft svällt,
Är gul och mager som detta fält.
Hans blick är slocknad, hans tunga stum,
Han vankar tyst kring de öde rum.
Han sträfvar ej mer i sitt anletes svett
Han suckar blott. Han har Olga sett.
Har hört hennes ungdomsvarma röst
Ge ja åt Ivan - och nu är det höst.
