Petter Jönssons resa till Amerika
Och Petter Jönsson han såg i Fäderneslandet,
Att embetsmännen förstört det nordiska landet.
Då vardt han ledsen och tänkte: »jekeln anamma!
Jag tror jag kilar min väg, och det med detsamma.»
Han tog sin plunta och stoppa' matsäck i kistan,
Och af polisen hans namn vardt uppsatt på listan.
Ur venstra ögat han strök bort tåren med vanten,
Tog Gud i hågen och gaf sig ut på Atlanten.
Han ville bort till det stora landet i vester,
Der ingen kung finns och inga »kitsliga» prester;
Der man får sofva och äta fläsk och potatis
Och se'n med flottet kan smörja stöflarna gratis.
Der ingen länsman törs stöta bonden för pannan,
Och renadt bränvin kan fås för sex styfver kannan;
Der mera pengar finns än loppor i Trosa -
Dit ville Petter, och dit han styrde sin kosa.
På skeppet stod han och liksom höll sig för magen;
För ty hans själ var af mycket ångest betagen.
Det stod ej till att gå ned och lägga sig heller;
Ty stormen blåser som bara f-n, när det gäller.
Ett gudslån (om man ej räknar fårstek och limpa!)
Han ej fått i sig, och våt han var som en simpa.
Uti sitt förskinn han utgöt hela sin suckan
Och snyfta' bittert: »ack, den som vore vid luckan!»
I våta byxor han stod vid masten och lipa':
Det var så kallt så, och magen började knipa!
Då kom en sjöman, tog Petter Jönsson i nacken,
Liksom en hundvalp, och slängde ner'en på backen.
Der låg nu Petter, och vattnet sqvalpade om'en,
Och sjelf han trodde hans sista timme var kommen.
Men sjöman skratta' och ropade i hans öra:
»Hvad tusan skulle du på gelejan att göra?»
Men vädret stillna' och solen sken öfver skutan.
Då vakna' Petter och ramla' ner i kajutan.
Han tog en långsup, tog två, kröp ner under täcket,
Och på tre veckor han se'n ej syntes på däcket.
Först när i New York på redden skutan låg inne,
Kröp Petter fram, ack, men magerlagd som en pinne!
Med sorgsna blickar han mätte förskinnets stroppar
Och bad, för Guds skull, om några koleradroppar.
I Castle Garden han slog sig ned vid sin kista
Och åt och drack, att han kunnat andningen mista.
Se'n bar han kista och allt ihop till en jude,
Som sa': »Mein herr, firti thaler kan jak väl pjude.»
Men Petter Jönsson till hamnen styrde sin kosa,
Och da'n derpå reste han tillbaka till Trosa.
Och förr skall solen väl spricka sönder i kanten,
Än Petter Jönsson far ut igen på Atlanten!
