De röde männens klagan
Till fädrens skuggor hän mot solnedgången
Kom låt oss ila undan lifvets nöd!
Ve oss! Vår frihet är i sorg förgången,
Och utan frihet är oss lifvet död.
Vår fröjd är flyktad, och förklingad sången,
Som förr så glad i våra hyddor ljöd.
Kom låt oss ila till de sälla landen,
Der skönt bland stjernor dväljs den store Anden!
Hur väl dock var oss på de gröna ängar,
Der bufflar lekte under trädens skygd!
Med kopparpilar på de spända strängar,
Vi drogo frie ifrån bygd till bygd.
Bröd gaf oss fältet, skogen gaf oss sängar,
Af trädens kronor var vår fristad bygd,
Och öfver män, som inga bojor kände,
Sin blåa båge himlahvalfvet spände.
Men släckt är elden på den kända hällen,
Och grumlad källan, der vi drucko nyss.
Ej gossen mer syn's klättra djerft bland fjellen,
Med lossat spjut, och efter björnar lyss'.
Ej flickan mer går glödande i qvällen
Och sjunger halfhögt om sin älsklings kyss.
Som hjorten, sårad och förföljd af pilar,
Förblödd och skrämd, vår stam mot hafvet ilar.
Den hvite kom. På våra rika slätter,
Gräshoppor lik, en lysten svärm slog ned.
Dess makt var stor. Mot krut och bajonetter
Vår båge hopplöst, men förtviflad stred.
Mot våra söner under mörka nätter,
I lågor svept, den onde Anden red,
Och innan solen sina kretslopp ändat,
Vårt land låg härjadt och förrådt och skändadt.
Man stal vår jord - det kallades att »bryta
En väg för bildning och för kristendom».
Eldvatten lät man bland vår ungdom flyta -
Så gjordes vilden »tänkande och from!»
Hans kraft i flärd man äflades att byta,
Hans arm blef maktlös, som hans blick blef tom.
Och nu när skuggan knapt af lif han eger,
Nu skriker man om - kristendomens seger!
I blekansigten! Vi förakta eder.
Må hämden evigt gå i edra spår!
Vi trodde blindt på edra ord och eder;
Ty löftesbrott en vildman ej förstår.
Men nu förstå vi edra »milda seder»,
Och eder vishet oss med blygsel slår.
Blodmärke bär den hvite på sin panna,
Och in i döden vi hans ätt förbanna. -
Se dagen sjunker öfver skogens toppar
Sin röda slöja aftonrodna'n dra'r.
I flodens djup sin skifva solen doppar,
Och vestanvinden öfver ängen far.
I gräset lustigt antilopen hoppar,
Ängshönan sjunger som i forna da'r.
Hur fridfullt allt! - Men hör - nu smattra skotten,
De nalkas åter lögnerna och brotten!
