Farmareflickan
Man hör öfver allt samma visa,
Att «landet är sämre än sta'n«,
Men den blott kan städerna prisa,
Som inte vid annat är van.
För mig är det ängsligt att blicka
På skorstenar, gaflar och hus;
:||: Ty jag är en farmareflicka,
Som föddes i grönska och ljus. :||:
När stadsborna gäspa i sängen,
Förkrymta till själ och till kropp,
Då drifver jag korna till ängen
Och ser huru solen går opp.
Den friskaste luft får jag dricka,
Det ljufvaste blomdoft dertill;
Ty jag är en farmareflicka
Och byta med ingen jag vill.
Se solen! Ur blodröda skyar
Hon sprider sitt himmelska ljus;
Och präriens glans sig förnyar
Vid vindens melodiska brus.
God morqon! små blommorna nicka,
Ur skogen gå välljud ibland,
Och jag är en farmareflicka,
Som älskar sitt härliga land.
Hvad ville jag göra i staden?
Dess tvång skulle qväfva mitt bröst.
Bland blommorna, gräset och bladen
Förnimmer jag frihetens röst.
Jag hör den, när kullarne skicka
Förtrollande ekon hvar qväll;
Ty jag är en farmareflicka,
Och frihetens fröjd gör mig säll.
Jag har inga stora bekymmer,
Jag arbetar, sjunger och ler,
Och aldrig mitt hopp från mig rymmer;
Ty alltid mot höjden jag ser.
Jag känner till punkt och till pricka,
Att friden är arbetets lön,
Och fritt som en farmareflicka
Jag beder hvar afton min bön.
En gosse jag har, må ni veta,
Så vacker och solbränd i hyn.
När vi två tillsammans arbeta,
Hurra, då står glädjen i skyn!
Med hopp vi mot framtiden blicka --
I höst skall han köpa en farm
Och trycka sin farmareflicka
Som brud (hvilken fröjd!) till sin barm.
Så lefver jag fort mina dagar
Och längtar alls inte till sta'n.
Jag sysslar på fält och i hagar
Och sjunger, som jag blifvit van,
Min sång om två ögon, som blicka
Med strålande kärlek på mig.
:||: I afton, jag lyckliga flicka!
Mig väntar af kyssar ett krig. ... :||:
