Höstvisa
Nu är det höst.
Flora hon slår sig för suckande bröst,
Darrar af köld mellan träna,
Våt öfver knäna.
Nyss var hon glad,
Satt och band kransar af blommor och blad,
Lade sig till, i en vändning,
Urringad klädning;
Smålog mot sol'n,
Gnolade visor och lyfte på kjol'n,
Strödde kring stigar och kosor
Liljor och rosor.
Ja, det var då!
Solen var brännhet och himmelen blå.
Men så kom Bore, den besten.
Anar ni resten?
Bore, den f-n,
Andades frost öfver blommor och blan,
Hade skön Flora i minnet,
Nöp'na i skinnet.
Nöp hennes arm,
Kastade snö på den eldiga barm,
Slet hennes klädning i trasor...
Gud, hvilka fasor!
Stackare hon!
Strumpan är lungsur och söndrig är skon.
Lockarne fladdra för vinden,
Blåröd om kinden.
Flora, min van,
Har du ej tröttnat vid landtlifvet än?
Tröttnat vid islupna tufvor.
Bröstvärk och snufvor!
Var inte dum!
Flytta till staden och hyr ett par rum...
Köp paraply, var förnuftig,
Var ej så »luftig»!
Här, skall du tro,
Är det så trefligt som helst till att bo,
Bara du väl har i minnet:
»Håll dig i skinnet!»
Här ha vi gas,
Slagsmål och kyrkor, skandal och kalas,
Fullt af poliser och prester,
Barndop och fester.
Flora, kom hit!
Jag skaffar två rum och kök på kredit!
Se'n ska' vi vara tillsamman,
Bo i all gamman.
Kom, söta du!
Var inte barnslig och villrådig nu!
Ligg ej i snön och kinesa,
Ordna din resa! -
Flora är stum,
Blickar med sorg kring de ödsliga rum,
Skälfver i höstliga lunden,
Der hon är bunden.
Lägger sig tyst
Neder i snön, af en aftonvind kysst.
Drömmer med rimfrost i håren,
Stilla om våren.
Blif der du är
Älskliga barn, som min själ håller kär!
Slumra i höstliga skogen,
Ensam och trogen.
Lemna åt sta'n
Konstgjorda blommor och målade blan.
Du är för god att af flärden
Smittas i verlden.
När det blir vår,
Söker jag upp dig bland tufvor och snår.
Kysser dig vaken, du lilla -
Sof nu så stilla!
