Arvid Stålarms Sång
Tung breder sig luften i häktets natt,
och dagern är oviss och skum,
der, liksom en nedgräfd, förgäten skatt,
jag bortmultnar ensam och stum.
Och stunderna komma och gå;
min väktares fotsteg jag räknar dem på.
Der utanför råder det lif og lust,
det hör jag på foglarnas sång,
det hör jag på böljans brottning mot kust,
det hör jag på stormarnas gång.
Men ej i mitt svarta hus
jag skönjer en stråle af fägring och ljus.
O du, som mig lyste på drabbningens dag,
du sol på din blodiga sky!
då härpukan dånade slag på slag
i svärdens och lansarnas gny!
Skall aldrig jag skåda dig mer
förgylla de flygande blåa banér!
Än skrämas kanske Moskoviter till flykt
af Flemings och Stålarms namn,
och Finland väl minns hur det hvilade tryggt
uti sina kämpars famn,
hur segren, stolt uti håg,
dref fram mina segel på Östersjövåg.
Vid Pleskow, der fälldes de Ryske män,
der grof jag de lede en graf;
jag menar de såren de svida väl än,
som segrande stålarmen gaf.
Då stod jag i rustningen hög,
och vida mitt lof öfver Nordlanden flög.
Visst slutes jag ännu i klädnad af jern
så rundsmidd kring länd och kring led,
doch är det till boja, ej mera till värn,
min ked är ej riddareked.
Högt månde min fiende le,
om nu han min länkade brynja fick se.
Här har jag nu setat i denna min skrud
och lyssnat till droppfall från vägg.
Hur länge det varat, det vete väl Gud,
det veta och naglar och skägg.
Och döden, som förr höll mig kär,
tycks nu ha förglömt hvar hans fostbroder är.
Ej skydde jag döden på hjeltevis
med slående svärdet i hand,
ty de skola höljas med heder och pris,
som falla för fädernesland;
de dricka sitt dödsrus med fröjd,
och hasta mot ärans och himlarnas höjd.
Men att under hopens hån och förakt
med spetsgård och prest vandra ut
och släpas till stupstock, som fåret till slagt,
och blöda för bödeln till slut,
der hjelper ej stridshästens mod,
det bär väl emot för kött och för blod.
Den man, som en gång gått den vägen åstad,
ej åter till lifvet han kom;
dock hafver jag gått den tre resor å rad,
och hvarje gång vände jag om.
Hvad meningen var, hvilken vet?
Måhända en väg till odödlighet.
Det var på den tiden bland damer jag het'
den glade i fröjd och i sorg,
och mången skön jungfru i tusthet begret
min vandring till Linköpings torg.
Det hade dock varit en skänk
få läggas på hertigens slagtarebänk.
Som katten hafver sin hjertans lust
att leka med råttorna små
och fägnas åt deras pina och pust,
med mig man gjorde likså.
Det vor' kanske bättre till slut
att gå till de store, som gått mig förut.
Ett rikare följe sig ingen bestod
att möta en smädefull död,
och ej hafver gjutits så ädelt blod
se'n Christian den omilde böd.
Martyrerna Sparre, Banér
nu skåde från frälsande himlar ner.
Men ej på mitt öde jag klaga vill,
det kunde ej bättre mig gått:
Ett ridderligt fängelse sades mig till,
ett konungsligt hafver jag fått.
Gripsholm! Här suckade förr
Kung Erik allt inom den jernslagna dörr.
Som han vill jag böja mitt sinne og håg
och qväda min fängelsepsalm
och sända mitt drapa kring mälarevåg
ur fångtornets nittliga qvalm
och höja till Honom min sång,
som ger döden och nåden på samma gång.
Det ringer i Kjernbo en klocka så gäll
till messa, bön och convent.
Den skall väl och ringa min sista qväll
och öppna min kammar på glänt.
En graf mot en annan jag byta då vill,
men jord emot himmel jag byter dertill.
