Dal-elfven.
Vill du skåda hur en ädel,
stark och mäktig ande vandrar
fram sin bana genom tiden
mot det stora, dunkla målet,
säker på sig sjelf och enslig,
stolt af egen kraft och höghet;
skåda Dalas blåa bölja,
der den bryter fram i klarhet
ur det vilda ödefjellet,
hur den ungdomsglad och yster
störtar fram i djerfva satser
genom gamla furuskogen
ned i dälden mellan höga
blåa bergens jettemurar,
pröfvande i lek och skämtan
nyförvärfvad ynglingsstyrka,
trotsig, leende och vänsäll,
tills med fullväxt hjeltelynne
och med sansadt mannaalfvar
den går ut i gröna ängden,
sprider trefnad, lycka, skönhet,
bryter bygd och fugtar bördig
slätt med gyllne skördars rikdom,
drifver flitens tunga hammar,
gungar på de klara vågor
snabba jullarna mot stranden,
återspeglar och förhöjer
hela himmelens och jordens
innerligt förenta fägring,
famnar trofast under färden
ljusa höjder, dunkla lundar,
gråa klyftor, gröna öar,
tempelspiror, låga hyddor,
hem för idog dygd och ära,
gamla, stora minnens bostad.
Men vid slutet af sin vandring
kommer han till andra länder,
lemnar hemmets dal och skrider
genom nya fält, men byter
ej sitt namn, sitt gamla lynne.
Då en stark, oemotståndlig
aning om fullkomning, längtan
efter snar fullbordan griper
jetteanden, och han vidgas
af det heliga begäret
att med manlig hug sin störta
i det eviga, det stora
hafvets faderliga armar,
att med hjeltedöd besegla
kämpalifvet, att försmälta
med sin styrka och sin skönhet
i oändlighetens sköte.
Möta då två lumpna narrar,
platta hvardagslagsfigurer,
söka att den starke hejda
der han nalkas, svälld af dödslust,
skria: "är den karln från vettet,"
vilja med gevalt bevisa
den absurda galenskapen,
vådan, immoraliteten
af att, lik en gammal hedning,
hoppa bus i sjön från klippan,
visa huru mycket bättre
är att, efter vedertagen,
vanlig ordning, tyst och stilla
dö anständigt på sin sjukbädd.
Men den höge kämpen samlar
nu sin hela kraft och rusar
skummande i berserksvrede
framåt till den sista striden.
Upland slungar han åt höger,
vräker Gestrikland till venster,
krossar allt som går till motvärn,
når han branta ättestupa,
störtar utan tvekan, snöhvit,
dundrande och gloriesmyckad
ned i djupet, ned mot hafvet,
spritter än en stund och faller
döende i fadersfamnen,
i den heliga och högblå,
vida, solbeglänsta rymden.
