Indianen.
Krönt med örnevingar, handen
knuten hårdt kring blodig yxa,
prydd med segertecken, sofver
ståtlige Mohawken, vilde,
röde krigarn i pirogen,
bunden invid stranden, sofver
tungt, af flodens sakta rullning
vaggad i en ljuftig dvala.
Men bland strandens buskar smyger,
som en räf så lätt och smidig,
sluge, listige Huronen,
nalkas tyst med återhållen
ande båten, der hans store
ovän drömmer segerdrömmar.
Skall han intet stridsrop höja?
skall den hotande Huronen
mana fienden att vakna
och i strid på lif och död med
honom mätas? Nej, ur gördeln
drager räfven stum sin jagtknif,
närmar den till tåget, skär och
skär -- det brister: och kanoten
glider sakta utåt strömmen.
Häftigt forssar floden,
häftigare röres
rankiga kanoten,
och Mohawken vaknar,
ser sig kring och griper
ifrigt till sin åra.
Ty han vet att vattnet,
der hans farkost flyter,
kallas på de hvitas
tunga St. Lorenzo;
och på rösten känner
han jettinnan redan,
som ur fjerran ropar,
minnes att den starka
heter Niagara.
Och vane vilden
fattar åran,
bredbladig åra,
vänder kanotens
spetsiga stäf
åter mot landet,
klyfver med kraft
vältrande vågen,
kämpar, svettas,
blickar omkring sig,
tiger och ror,
ror som för lifvet.
Stilla står kanoten
vid den starkes årslag,
går ej mera utför,
men uppåt ej heller.
Gäller då att pröfva
sista hjeltestyrkan;
än en gång ett väldigt,
ett gigantiskt årtag,
och -- med brak
brister bugtande åran.
Då ännu en blick kring land och vatten,
än en blick mot fjerran, der de kära
wigwams stå, der barn och maka vänta;
än ett ögonkast mot jetteskogen,
mot savannens gräshaf, der de vilda
bufflar föllo för en säker kula;
än en tanke på de fordna strider
vid de stora sjöarna, der stammar
under krigssång slagtade hvarandra;
än en blick upp til den store Anden.
Sedan svepte sig den vilda krigarn
i sin mantel in och i kanoten
lade sig till rolig sömn och lät så
båten drifva.
Och den ilande båt
med sin slumrare i
flyger fram på sin stråt,
hastar lustig och fri,
som en hjort öfver äng,
som en svala ur sky,
som en pil från sin sträng,
som i tjusormens gap
rädda colibri fly,
så den nalkas alltmer
emot målet dit ner;
och den sofvande ler
i rosiga drömmar.
Hur det dundrar och gnyr
som en domedagsknall,
hur det skummar och yr
ur det väldiga fall,
huru våg spritter opp
under dånande larm,
hur det skummig af harm,
hur den, sjudande, varm,
flyr i fraggande lopp!
Som i midtnattens stund
blixten bländande klart
flammar hyddorna mot,
flyr den snabba kanot
med sin slumrare i,
slungas nedåt med fart
och i samma sekund
försvinner i djupet.
Och allt är förbi.
Så, o ande, höfves
dig att manligt kämpa
och till sista stunden
brottas med ditt öde,
strida utan klagan,
om och hoppet sviker,
tills din styrka brytes,
dina krafter domma:
Böj dig då och somna,
le och dö.
