Det beståndande.
Folke krossade med kufvad smärta
tårens svällda perla i sitt öga,
såg på Signild leende och sade:
"Arma Signild! att du icke kunde
Hålla löftet om en evig kärlek,
som du svor mig i den väna vårqväll,
det må dig förlåtas; höst är inne,
blommor vissna, fält och skogar gulna;
kärleks sköna blomma måste äfven
vissna, falla, som de andra alla.
Den har stått i fägring, den har doftat
i en herrlig sommar, till naturen
måste också den sin skuld betala.
Tack min Signild för hvart ljufligt famntag,
för hvar stilla hvila vid ditt hjerta!
Nya famntag går jag nu att njuta,
invid andra hjertan vill jag domna.
Folke återser du aldrig mera."
Och han gick, att under helig fana
jemte landets vapenföra söner
pröfva svärdet mot en hatad ovän.
Blek skred månan öfver öde heden,
der en strid var kämpad ut, och hären
segerdrucken stormat fram och lemnat
döende och döda om hvarandra.
Blekare än månan skred en tärna
öfver dödens skördefält; ett irrbloss
lik, hon vacklade emellan hopar
af de fallne män; i hvarje anlet
läste hon med ångest, sökte noga
efter kända dragen, men förgäfves.
Slutligen hon stannade i loppet,
böjde sig och stirrade i dunklet
ned på tvenne döende, en landsman
och en fiende, som vid hvarandra
lågo slutne i hvarandras armar
i en hård, förstelnande omfamning.
Och hon höjde smärtans dofva klagan:
"Folke! Folke! SKulle jag dig åter
finna så! är det för sent! o vakna,
höj dig till mitt återväckta hjerta!
jeg har kränkt dig djupt, men hvad jag sårat,
vill jag åter hela. Hör mig! Signild
älskar dig ännu, så varmt som fordom:
vid min famn, mitt hjerta skall du lefva!"
Höjde då sitt hufvud bleke krigarn,
blickade med bristande och blodigt
öga, talade med hemsk och hålig
stämma så: "bedräglig, kort och vansklig
är den arma kärlekens omarmning;
flygtigt är behaget af att slumra
vid ett älskadt bröst. Men hatets famntag
växer till i styrka, mattas aldrig,
varar mot en evighet, den långa,
tysta, svarta vinternatten genom.
Gå tillbaka med ette ensamt hjerta!
Jag har funnit mitt. Man sofver roligt,
tungt och länge, sluten fast och troget
vid sin döda oväns kalla hjerta,
i hans starka, stela armar sluten."
Och han sänkte åter bleka pannan
mot sin oväns, fastare han slöt sig
til hans bröst, och deras sista suckar
möttes, följdes åt, och deras pular
stannade på samma gång, men deras
brustna blickar se ännu hvarandra.
