Förhoppningar.
Då skapelsen i helig midnatt slutes,
då friden ut ur sömnens fullhorn gjutes,
och dolda röster hviska: "dröm och glöm";
då hvarje jordisk tvedrägtsstämma tiger,
och månans silfverklot på fästet stiger
och öfversvämmar allt med klarhets ström;
Då tränger stämman hit från evigheten,
den stämman, som så ofta var förgäten,
och heter dödens röst på menskomål.
Han manar mig till vandring, till hans hvila;
han har mig länge väntat; jag skall ila
fram mot det färdigbygda Phænixbål.
Ja, jag skall komma! Jag har hört din stämma,
den är mig icke okänd; borta, hemma,
i krets, i ensamhet jag den förnam.
En blick tilbaka dock, förrn jag anträder
mitt tåg bland vandrarna i dina leder:
se'n skall mitt öga endast skåda fram.
Det blir ej svårt att säga afskedsorden
åt allt, som fordom fäste mig vid jorden.
Jag öfvergafs förrän jag öfvergaf.
Från tempeltröskeln mina ögon njöto
de helga fester. Portarna sig slöto,
och utanföre öppnades min graf.
Mig gafs ej kärlekens symboler föra,
jag kunde älska blott, ej lyckliggöra,
den eld mig brände, tände ingen ann.
Jag lefde af att längta och att törsta;
min sista sång skall blifva lik den första,
en suck mot allt det sköna, som försvann.
De förra tider vill jag icke kalla
tilbaka; de har dött, de måste falla.
En blomma och ett löje födde dem.
De dogo snart, de himladagar korta;
alltsedan har jag endast vistats borta,
nu vill min ande återvända hem.
Det gifs en krans, med hvilken döden kröner
de tysta vandrarne bland jordens söner,
dem han på förhand utsett har åt sig.
De kunna sedan länge bo i verlden,
men fröjd, men lifslust, -- borta, borta är den;
de se blott framåt mot den skumma stig.
Den kransen blef min lefnads lön och vinning,
den tynger väl men svalkar dock min tinning;
dess blommor heta undergifvenhet,
olöslig tystnad, styrka att förbida,
den vänder hågen hän från verlden vida
till alla verldars fars barmhertighet.
Så är jag vigd vid dig, du griftens hjelte!
Nu stormen dåne, vreda vågor välte
sig fram mot mig: det bullret mig ej rör.
Jag vet att hafvet, hur det än må svalla,
skall lägga sig med sina böljor alla,
jag vet att stormen andas ut och dör.
