Bustna strängar.
"Storm" heter ynglingens lösen. Framåt
ilar han glädtigt på stridsbanans stråt.
Faran han endast till namnet fått röna,
stolt vill han kufva den okända sköna;
vid sin triumfvagn han henne vill se
fjettrad: -- o ve!
minns ej hur mången
förr i den fejden blef sårad och fången.
Ut har han stormat i vidöppen verld,
kommer så åter till fädernehärd
tyst och med kallsvett på kämpareänne.
Huru han kampen bestått ej vi känne:
hvad han förlorade och hvad han vann
vet endast han.
Dock står det skrifvet
djupt i hans drag hvad han hemtat af lifvet.
Fred har han ernått, en sådan slags fred,
som i en stad, hvilken elden brännt ned,
och der bland remnade, svarta ruiner
endast en nattflägt i murarna hviner.
Stum är han nu; ej som stormstilladt haf:
stum som en graf.
Nästa minuten
hafvet kan brusa, -- men grafven blir sluten.
Ögat, som strålade eldigt och käckt,
blickar nu liknöjdt; dess låga är släckt.
Ej ur vulkanen mot himlarna flammar
elden, som sprängde sin fjellstarka kammar;
glöden är svartnad i lidelsens ugn;
ytan är lugn.
Kanske derunder
sjönk ett Pompeji i härjningens stunder.
Fruktan och hopp, som på verldslifvets haf
jaga de dödlige, vet han ej af.
Stelnad han sitter i nattliga töcknin,
som den uråldrige Memnon i öknen.
Endast då morgonsol, herrlig och ny,
höjer ur sky
gyllene klinga,
höres en suck ur hans stenbröst sig tvinga.
