Den underbara bron.
Fjerran uti Österland, der Gihon
ilar fram med pilsnabb fart emellan
Margiana och Maver-el-Nahar,
var i fordom dag en höghvälfd brygga
öfver floden byggd af Englahänder.
Skön den var att skåda, der den sträckte
djerfva bågen öfver skummig bölja;
dock så luftig och så lätt den tycktes,
att om någon dödlig fot beträdde
den, så skulle den i spillror krossas.
Men den Helige, som skådat verket,
fann det godt och sade: "Den skall bära
utan fara hvarje tyngd på jorden,
endast för det tyngsta skall den störta."
Kommo äfven dagligen på vägen
öfver bron med trygghet vandringsmänner,
skrev Braminen ifrån Ganges flöden
på sin hvita elefant deröfver,
gingo karavaner ifrån öster,
långt från Thibets land; men bron sågs aldrig
svigta under vandringsmannens fotsteg,
gunga under trafvande kamelen.
Kom så öfver bron i jerntung rustning
på sin eldiga arab en krigsman,
skön med solblank sköld och fjädrar stålhjelm,
tumlande i vildt galopp på bryggan,
men hon stod som himlen fast, och lyckligt
kom han öfver. Kom så efter honom,
tröttad under tyngden af sin börda,
vacklande en dagakarl på bryggan,
men hon stod som fjellet stark, och lyckligt
öfvergick han henne. Efter honom
kom med lätta fjät och sorglös hållning,
lik en gyllne fjäril fjerran flugen
utur Kaschmirsdalens sköna trädgård,
ilande till bron med vingad brådska
ifrån Khanens hof en stolt Mongoler.
Ingå svåra vapen, inga bördor
tryngde på hans skullra, blott vid sidan
hängde dolken, sirad som ett lekverk.
Men knappt hade uppå bron han hunnit
några steg, förrän den smala bågen
brast i tu med rystligt dån, och mannen,
störtande med ångestskri mot djupet,
sjönk för evigt i den svarta böljan.
Ty hans dolk af menlöst blod var fläckad,
och en mened hade brännt hans tunga.
