Hymn (Gudmund Leonh. Silverstolpe)
Klinga harpa, gladt mot öppnade himlar,
flyg min sång högt ofvan flammande verldar,
sök i salig domning skapelsens ursol,
Herren, Herren, vår Gud!
Dig, o Gud! min sång i heliga stunder,
Dig min sång, då jorden, sjunken i andakt,
står förklarad, silfverslöjad i månglans,
Dig i årskornas natt!
Dig, o Gud! i tunga, fängslande fjettrar,
Dig, o Gud! på bittra plågornas läger,
Dig, o Gud! vid grafvens öppnade portar
sjunga, sjunga jag vill.
Fjerran svinne hän ur helgade lunden
skum förtviflan, tyst förtärande svårmod;
fri och mäktig må odödliga anden
slå sin vinge till flygt.
Fritt må andra sjunga lidelsens svallvåg,
sjunga glöden af berusande kärlek,
sjunga hjeltens gång på blodiga banan,
höljd i blixtrande stål.
Dig, allfader! lofve jublande strängar,
Du, som leder vilsna öknarnas söner,
Du, som är med oss i sorg och i glädje,
som med fädren Du var!
Lifvets skönhet dör. Det spänstiga hjertat,
slappadt, slöadt, mäktar icke som fordom
svälla stolt och varmt af ungdomens lågor,
at den väldiga brand.
Vårens fagra rosor, barndomens lekverk,
rankans svällda kransar, njutningens nektar,
lagrens friska telning, slingad bland myrthnar,
allt fördunstar och dör.
Men i ödemarken, stödd mot en tistel,
ensam med min Gud, jag Honom vill prisa,
som det goda gaf och, då det försvunnit,
kraft och glädje mig blef.
Utan Dig, o Gud! förgången jag vore,
men med Dig jag går mot mötande mörker
och, fast bröstet flämtar, foten förblöder,
sjunger pilgrimens sång:
Klinga harpa, gladt mot öppnade himlar,
flyg min sång högt ofvan vandrande verldar,
nå i salig domning skapelsens ursol,
Herren, Herren vår Gud!
