Värme och ljus.
Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök Med hjertat varmt, med ögat ljust
jag stod på lifvets vårdagshöjd;
och blicken såg sig kring förtjust,
och hjertat slog af fröjd;
och lifvets gåtor löstes lätt,
ty känsla, tanke voro ett.
En annan tid har kommit se'n,
hur olik emot den, som var!
Mitt öga skådar ljuset än,
med än jag önskat har.
Men det sre kallt allt hvad det ser,
och hjertat klappar icke mer.
Hur längde det skall blifva så,
det vete Gud i himmelen.
O, kunde blott en gång jag få
min fordna glöd igen,
då vore allt bekymmer slut,
då finge ljuset slockna ut.
