Striderne i Skurö sund.
Var hälsad sköna forntid! hjeltedag!
du kämpevålnad, in i högen gången!
min ande maner dig vid harpans slag
att träda fram och lefva om i sången,
att veckla ut en enda tafla blott
utaf det store drama du bestått
och mäktigt tala till de Svenska sinnen
i glansen af de stora segerminnen.
Den tid är icke mer, den tid af ljus,
då Svea bjöd mot jettestormens brus
ett stålkrönt, strålande och ohöljdt änne,
då stolt hun stod uti sin fullhets kraft
och kramade om jernekspjutets skaft
och höjde skölden med de kronor trenne:
ve då den makt som djerfdes trotsa henne!
Der stod den konungsliga lugn och hög
och blickade mot öster och mot vester,
och då ibland ett blodigt härbud flög
förkunnande obudna, vilda gäster;
då spände kämpen styrkans meigingjard,
då grep i harpans senor isgrå bard,
och dödens lurar ropade kring heden,
och vårdkas lågade från fjell till fjell,
och sköldar dånade från häll til häll,
och hvarje dal gjöt ut sin flod af hjeltar,
lik forssen då den vred sin bölja vältar.
Ach huru svag är sång å tunga lagd
emot den höga rygtesrika bragd;
hur svaga känna vi oss ej, hur små
då fädernas gestalter återgå
på minnets himmel, på den stjernerika,
och deras röster manande oss nå
att bli dem värdiga om icke lika;
Ej mäktar då en dikt, om än så god,
att resa dem en sådan ärestod,
som den de sjelfva höggo sig med svärdet
och döpte den med eget hjelteblod.
Men varmt och troget må vi fatta värdet
af hvarje idrott, stor för fosterjord,
och heligt vare hvarje rum i nord,
som fått sitt namn i skön förening bära
med någon strid för gamla Sverges ära.
Var hälsad alltså ljufva våg, som skön
och perlefrisk och genomskinlig ohppar
emellan Wermdöns land och Sikla-ön
och speglar bergens furukrönta toppar.
Ditt blåa silfverbälte lindar du
om blommig äng, om björkbekransad kulle,
din solbeglänsta yta bär ännu
den djerfve skärgårdskarlens lätta julle,
och böljorna ledsaga mången gång
den glada skärgårdsflickans klara sång,
den hon vid åran sjunger fram i stäfven,
och neken svarar ur den gröna säfven.
Vid sundets ena mynning Sverge flyter
lik snäckan, löfvad till midsommarfärd,
och utenför dess andra öppning ryter
den gamle Jacob Bagges kämpafjärd
och djupa dyningen mot klippan bryter.
Men in i sundets lilla lugna verld
går spegelvågen klingande mot stranden,
der är ej rum för strid emellan landen.
Dock äfven här ha strider kämpats förr
då fejd och ofärd stod vid landets dörr,
då Birgers stad uppå de holmar sju
såg endast träldom, bojorna och nöden,
men landet trofast genom alla öden
hopsamlade sin sista kraft ännu
att segra eller vinna -- hjeltedöden.
Två slika strider striddes fordomtimma
i Skurö sund. Den första striden var
i dunkla gryningen en purpurstrimma
af morgonrodnaden, som löfte bar
om glänsande och ärofulla dar
för Svea land. Och Han, som skulle blifva
den nya dagens sköna morgonsol
och flamma öfver dunkelmantlad pol
och ljus och frihet norden återgifva,
sin bana började i denna strid,
rann opp liksom en morgenstjerna blid
och fröjdade allredan månget öga,
som blickade om räddning mot det höga.
Den andra striden, den blef kämpad ut
då qvällens skymning redan nått sitt slut
uti den natt, som gjöts kring land och haf
från Lejonkungens blodbestänkta graf;
en seger genom minnet af hans namn,
det sista offret åt hans hjeltehamn,
den sista stjernan, förrän mörkret slöt
allsmäktigt hela Svithiod i sitt sköt.
Då bragdens gyllne kedja spännes kring
sitt höga gudatempel ring vid ring,
då mötas första länken och den sista
vid samma punkt för början och för slut.
Den runa vore värd i häll att rista
och ropas kring de lugna vattnen ut:
"Här stod en strid i Sverges morgenväkt,
här stod en strid då Sverges sol var släckt."
Då heltedikten var tiländagången,
då möttes slut och början här. I sången
de ha sitt rum och uti häfdens blad
som A och 
i Sverges Iliad.
