Stridssång.
Konung Gustaf I.
På fjellet lågar vårdkas, härskri klingar
igenom skog, utöfver sjö och dal,
och stridens röda härold glädtigt svingar
sin jetteflamma upp mot Gimles sal,
och dödens fåglar slå de breda vingar
och tälja girigt fallne männers tal.
Det ljusnar till en högtidsdag i Norden:
Till vapen och till strid för fosterjoden!
Så vakne vi ur dvalans natt omsider,
ur fredens veka slummer, tung och lång.
Nu skall det varda som i fordomtider:
vi vele väcka verlden än en gång,
vi vele strida våre fäders strider,
vi vele sjunga deras segersång,
vi vele, utan tvekan, en för alla,
gemensamt stånda och gemensamt falla.
Framåt mot öster, der hon står, den gamla
jettinnan i sin starka pansarskrud.
Må hon bereda sig på fall och samla
sin trälahop med kopparlurars ljud.
Nu skola svekets alla bollverk ramla,
vi storme dem med trofast hopp till Gud.
Vi vele gälda gammal skuld, och slagen
är hämndens stund på vedergällningsdagen.
Flyg högt du blåa fana öfver heden
och visa vägen för de Svenske män.
Ryt, vilda död, utur de djupa leden,
ditt kända fältrop skall oss lifva än.
Till anfall störten fram i hjeltevreden,
framåt, framåt mot odjursnästet hän!
I spetsen Konung! Svea kämpar följa
och krossa allt, som hafvets djupa bölja.
