Olika Sätt att uttrycka sig.
HOLBERG.
Hvad månn' tro tiden kan lida på dagen?
En prosaist.
Gud vet hvad det kan vara, mot aftonqvisten.
Till silfverfotad Thetis, till Okeanos
ren Phoïbos länkar spannet; ystra fålarna
hans vagn, demantbehjulad, ned mot vester dra;
och Helios, värmebringarn, slocknar ut, och snart
uråldrig Nyx allena öfver jorden rår.
Sångmö, nalkas mig du och säg mig hvad klockan är
slagen!
Re'n mot de vestliga skyarnas krans Latonas och Jovis
strålande son sin bjessa har sänkt, och Acherons makter
utbreda natten med fart kring jorden och brusande hafvet.
Tröttad lägger menskan ned sitt hufvud till hvila.
Dagens fackla rodnande dör i vester;
aftonstjernan, kärlekens stjerna framgår.
Kransa lyran, töm din pokal och famna
glödande tärnan!
Kort är glädjen. Njut, medan gode Gudar
ännu lemna styrka och tid att fröjdas.
Snart är håret grånadt, och matta ögat
stirrar mot grafven.
Skjinande Solen sig gått at snarckja i hafsmöjans armar;
meenar jagh altså och tror thet ärserla liidhit på dygnet.
Mine herrar! förnekom ej hvad som måste medgifvas,
utan erkännom fastmer och vidgåm fasthellre, att den stund
nu är inne, då den jordiska dagen förvandlas till qväll, och
en behaglig skymning sveper sin mystiska slöja öfver nei-
den; då dagens liflighet afstannar, men arbetaren får hvila
från sina trägna mödor, då solen, solen säger jag, visser-
ligen slocknar, men också de dödliges trötta ögon sluta
sig för den välgörande sömnen. -- Jag stannar.
Kring jordens hela rymd den skumma qvällen bredes,
och redan solen gått att lysa annorstädes.
Snart hvila mödans barn i halmbetäckta tjellen,
och milda stjernors glans belyser himlapellen.
I hyddan svalkas nu den trägna plöjarns svett,
och vänner samlas nu till skämt af odladt vett.
Gullhårige springarn
rimfaxe hastar
att berga solen
i Gimles salar.
Ur Helas boning och
etterfyldt Nastrand
uppstiger natten
till menniskoätter.
Och Jotunhems barn,
och de dvergar från fjell,
de svartalfer hånande,
de seidqvinnor leda,
de stigmän blodiga
kringsmyga trygga,
då ögat på Lidskjalf
blundar i mörkret,
och stockblind Höder,
Breidablicks fiende,
thronar på jord.
I gyllne strålars prakt går solens låga
mot Hespers famntag i rubineglans.
Och stjernor, nattens argusögon, tåga
i mörkblå rymden upp till fackeldans.
Nu får ditt hjerta svar på hvarje fråga,
nu fläta känslans blommor sig till krans.
I stummad andakt ser jag mot det höga,
och helga tårar skälfva i mitt öga.
Nu må ni strömma, mina känslors brustning!
Jag simmar i ett haf af salighet!
Mitt ögas lågor tolka själens tjusning
och mina aningars otalighet!
Emot mitt inre ljus hvad yttre ljusning!
Nu bort all sjelfklok vishets galighet!
Du Phosphoros! Du Gudomens bebådning
försänke nu min själ i helig skådning!
Åter nalkas stilla natt,
jorden slumrar åter;
endast lampan flämtar matt
der den sorgsna gråter.
Kom du hulda afton, kom
till mitt arma hjerta!
Väna Luna, blek och from!
läk du sårens smärta!
Bara prat, mitt herrskap! Saken är helt enkelt den,
att klockan är lite öfver sex. Go herrar! Kom, gå vi och
ta oss en snaps!
