Obeständighet.
Sub regno Cinaræ.
Till segels gode sjöman! Din ro är slut.
Du måste åter plöja den mörka sjö.
Tänk ej att, gömd i sundet, leka
sorglöst med strändernas spegelvågor.
Den tid är långt förbi då du ville lugn.
Din ande manat stormen till jettestrid.
Ditt hjertas öde väg är gifven:
Frid skall du aldrig mer återfinna.
Så vräks jag fram och åter på lifvets våg
och fiskar musslor upp ur det svarta djup
och finner mången kostlig perla,
kastar den åter snart långt ifrån mig.
Och klara stjernor dyka ur böljan opp
och sjunka åter släckta i hafvets famn,
och deras milda lågor falla
ned i mitt lidelsedruckna öga.
Er alla, hafvets, himmelens alla barn
mitt sinne älskar, älskar för en minut
och gläds att ega och förlora,
fjettras af ingen och fjettrar ingen.
Dock hvilar vilsna anden sin flygt ibland,
i ädlare, i lugnare ögonblick,
och höjer fugtadt öga uppåt
genom den hvimlande stjernehären.
Ditt upp til hjertats, ungdomens, kärlekens,
det rena, helga kärlekens tempeldôm,
der idealet ännu strålar
stilla och ljust såsom polens stjerna;
Och längtar åter bort till sin oskulds verld,
det sköna landet, själarnas barndomshem,
der fridens hvita segerfanor
hvifta från luftiga borgens tinnar.
Då pressas hjertat samman af dödens qval,
och ögat vänder sig från sin himmel bort
och nöjer sig att åter skåda
irrblossen flamma och hafvet svalla.
