Striden vid Södra Stäket.
Hvi höljes i töcken den Svenska strand?
hvi flyr ej den famnande dimma?
hvi synas ej mer utåt hafvets rand
de tallkrönta holmarna simma?
hvi skönjes ej stugan på klippiga ön
så vänligt blicka mot Östersjön
och hälsa den långväga seglarn?
Det är intet töcken kring Sverges strand,
ej dimma på Ejstrasalts vågor;
men röken det är af en jettebrand,
af fiendens härjande lågor.
Från Öregrundsgrepen till Östgötha skär
ej obränd en udde, en holme är,
och Ryssfejd är namnet på saken.
Det finnes ej sund, det finnes ej vik,
ehvart Moskoviterna lände,
som icke de fyllde med lågor och lik,
de slagtade, logo och brände.
Förlamadt var landet. Der syntes ej hopp,
på röken steg klagan mot himmelen opp
från städer, kapeller och byar.
Hvem värnar dig, darrande Konungastad?
Dig lärer ej härjaren skona.
Det uppstår ej en ur de svärdfallnas rad
att stöda din vacklande krona.
Ej sträckes ur Riddareholmens graf
en arm för att värja förödelsen af
från Nordmannakungarnas vagga.
De komma som åskmoln med dunder och dön,
från Dalarön höjer sig flamman.
Re'n länka de kursen mot Ingarön
och styra åt Stockholm med gamman.
Nu, blödande rike, ställ fram om du kan
till sköld för ditt hjerta en storhjertad man,
och finnes han, då kan du räddas.
De äro ej många igen här på jord,
de väldiga blå Caroliner.
Dem gästar Kung Carl omkring himmelens bord
der gyllene Carlvagnen skiner.
Vid Poltava slumra de hjeltarna ju,
och finnes det några i lifvet ännu,
dem famna Siberiens öknar.
Dock framstår en krigsman med välkända drag
bepröfvad i luttrande öden,
en enviges kämpe från Gadebusch slag
förtrogen med faran och döden;
Han höjde sin klinga, han höjde sin röst,
då samlades kämpar med lågande bröst
beredda att våga det sista.
Med tjugu galejor, sextusen ombord,
vid Stäket roffoglarna landa.
Nu gäller det, söner, för fädernejord
att kämpa med fädernas anda.
Mot tusen ställ hundra, mot tio ställ en,
så var det af ålder då Sverge allen
till tvekamp mot Ryssland sig rustat.
Så gick Rutger Fuchs ur sin nygrafda skans
mot mordbrännarskaran från östan,
och solbrynta bussarna Södermanlands
de följde med mod och förtröstan.
Sextusende män stego djerfva i land;
blott sexhundra skyttar, men säkra på hand,
begynte den mördande jagten.
Välan, Moskovitiska härjare här,
nu torde sin mandom behöfvas.
Ej längre mot barn och mot qvinnor det är
som krigarebragden skall öfvas.
Du går nu mot männer, beredda till allt;
visst svalnar din ifver, då döden sitt halt
ur sexhundra mynningar ropar.
Det smattrar längs sundet i buskar och snår,
der jägaren vilddjuret möter;
det ljudet är kändt sedan hänsvunna år;
så sjunga de Svenska musköter!
nog känna de Ryssar den klangen igen,
de hörde den häpne och sprungo för den
vid Holofsin, Frauenstadt, Narva.
Som klippan står hög i den stormiga sjö
då vredgade vågorna gånga,
hon slår dem ifrån sig, de sjunka och dö,
och vore de aldrig så många,
så rotesoldaten står rotfast och kall,
hans vingade lod bringar fiendefall,
hans bröst är din fästning, o Stockholm.
Och midt i de lågande dödarnas krets
står Fuchs, den resliga höga.
Det bor mång död på hans klingas spets,
och segern bor i hans öga.
Längs sundet han dragit sin dödande ked,
hvaren, som ur vågorna stiger, dit ned
med liflåt han störtar tillbaka.
Och skogen den svigtade, böljan den skalf,
då rykande eldgapen dundra.
Den stridde en timma, de stridde en half,
de kämpade tusen mot hundra.
Sist bröt sina leder barbarernas hord,
dem tycktes det bättre att vara ombord,
de kände sig mätta på leken.
De ro som för lifvet. På Baggens fjärd
i kapprodd galejorna hasta.
De prisade föga sin ledungafärd,
i skären de akta ej rasta.
Allt byte de gjorde i Stäksundets vik,
det var deras stupade stridsbröders lik,
till tusende taldes de fallne.
Med afkastad packning, med spända gevär
i språngmarch kom Dalarnas skara.
Från fjerran de kommo med eldigt begär
att dela båd' ära och fara.
De kommo att slutet på striden se,
de kommo att afskedssaluten ge
åt flyende fiendeflottan.
Nu grönska med gamman de soliga skär,
nu åter sig hyddorna höja.
Och skärbon på vågen herrskare är,
ej låter den frie sig böja.
Nu skönjes stugan på klippiga ön
så vänligt blicka mot Östersjön
och hälsa den långväga seglarn.
