Till åtskilliga.
Gå på, gå på, du fikna tropp
på vädjoban i ansträngdt lopp!
Gå på, gå på i Herrans namn
mot målet i en fjerran hamn,
tag molnet för gudinnans famn!
Dig gläder makt och guld och lof
och irrskenhvimlet vid ett hof;
du jagar lyckan, blind som hon,
du tigger solsken från en thron
och folkgunst, dagens lumpna ton:
Gå på! Det är din religion!
Jag stannar gerna efteråt,
har ej så brådtom på min tsråt
och bär helt lugnt och oförsagdt
ditt medlidsammaste förakt.
Fritt må du anse mig för noll.
Min håg står icke åt ditt håll.
Hvad bryr mig väl din krumpna tid,
din äflan, täflan, id och strid,
din oro under väl och ve,
ditt falska Proteusanlete!
Min blick, min tanka vänder sig
med harm och vämjelse från dig
och sträfvar mot en bättre rymd,
af träskets dimmor oförskymd,
der själen trifves att i ro
bland stilla, ljufva bilder bo.
Natur, du fosterländska! dig!
dig älskar jag på enslig stig.
Hur skön, hur rörande du står
densamma ifrån år till år.
Jag älskar dina blomsterspår,
din sol, som höjer gllne glaf
högt ur den blåa morgonhaf,
din djupa skog, de nakna fjell,
i purpur mantlade hvar qväll,
och dina stjernors tysta rund
kring grafvarna i midtnattsstund,
då stumma, bleka hammar fly
i månglans uppå silfversky.
Jag älskar gammal sagas dröm,
min gläder fordomtids beröm,
dess klara, skära återsken
i dikten hög och ljus och ren,
och minnets fagra helgonglans
på rostad hjelm, på vissnad krans.
Den gråa fornyerld, den är min,
der vandrar jag med barnsligt sinn'
och lefver om den mången gång
i bragd, i kärlek och i sång.
Mig tjusar allt, hvad sannt och stort
en genius för verlden gjort
med vidgad blick, med säker hand
och hjertat fyldt af helig brand.
Mig hänför med osäglig makt
hvart offer, utaf kärlek bragt,
hvar suck, hvart leende, hvar tår,
som verka likt den ton, som går
från eolsharpan, då derpå
Guds fria vindar andas få.
Mig -- men hvarföre orda mer!
Jag ser ju redan hur du ler
och tyckes säga ungefär:
"Begriper intet af det der."
Nå väl! i frid vi skiljas må:
Gå på! och låt mig stilla stå.
