Reformatörerne.
På en klippa, sköljd af hafvets bränning,
stod en pelare af jetteformer,
murad ifrån grunden upp mot molnen
af en väldig hand i forna dagar,
stod, som en förstenad kämpasaga,
täljde gråa, minnesdigra sekler,
svunna tider utaf blod och bragder.
Murgrönmantlad stod den mörka resen
midt i byn, som vid dess starka grundval
uppväxt, utaf nutidsbarn befolkad;
och på högsta kransen, nära molnen,
uti åskornas och stormens rymder
hade örnen redt sin kungaboning.
Men vid foten stodo tvenne småkryp,
mätte med en harmfull blick giganten,
ristade föraktligt på de visa
hufvuden och talade och sade:
"Hvilken dårlig lyx, så dum och planlös!
hvilket enfaldsprof från en förfluten,
rå, okunnig tid! Hvad menniskorna
förr i verlden bråkat utan nytta!
Hvilken mängd af illa använd mursten,
och dagsverken sedan utan ända!
Hvilket barbari, som än beprisas
utaf en och annan fånig rimsmed!
Nej, Gud vare lof, vi veta bättre,
äro slugare uti kalkylen,
ämna icke låta eftervelden
skrifva slika narrverk på vår räkning.
Tänk blott att af denna klump vi kunde
säkert bygga sockenmagasinet,
småbarnsskolan, assuranskontoret,
och ändå af öfverblifna gruset
få ett stycke väg försvarligt lagad.
Friskt till verket, fram med spett och bräckor,
att det spöket, det roffågelnästet
ej må längre stå här och stoltsera."
Sådant talade de visa männer,
grepo sedan saken an med ifver,
sysslade och pysslade beskäftigt
utan hvila in på sena natten.
Men då nästa dag sin slöja lyfte,
sto ännu den trotsige titanen
orörd på sin klippa. Blott ett stenblock
hade lossnat ifrån kapitelet
och i fallet krossat och begrafvit
både stackars små förnumstigheter.
Och deruppe satt med halflyft vinge
stolt och spanande den gamle örnen
och med vidgadt öga såg hur solen
flög i lågor öfver oceanen.
