Pajazzos ensamhet.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

  Andas, flämta, flåsa ut,
hvila dig du trötta lunga!
Gud ske lof att jag fick slut,
slipper dansa, skratta, sjunga,
slipper prata, grimacera,
säga qvicka ting, med mera!
Jag, som lett den hela dag,
får nu gråta, också jag.

  Kors! om någon nu fick se mig,
skulle man väl ropa: Ve dig
bästa Pajas! huru butter!
Dig, som måste vara lutter
galenskap och fröjd och glädje,
ej att lipa vi tillstädje!
Och jag fick ej svara då:
Jag tar tårar, jag också.

  Nej, då heter det: Min docka,
Pulcinella! opp att locka
med ditt krumsprång från ett matt
muskelspel ett högljudt skratt!
Pierrot! grina mer besatt!
Arleking, släng högt med benen!
sväng ditt träsvärd! hör! mot scenen
hur det hurras utaf packet
publikum! Vi män af facket
få ej låta yrseln svalna,
måste vara mycket galna,
stegra upp enthusiasmen
till det högsta pleonasmen,
skrika riktigt furioso!
Gud bevars ifrån att vi
fölle ned i doloroso
ur vår rôle! det skulle bli!
Ingen brottsling, der han står
mellan bilorna och bålen,
så föraktad hädangår,
som jag, om jag understår
mig att falla utur rôlen.
Derför hållom i! låt gå!
Jag kan skratta, jag också!!!

  Nu den dumma allmänheten
glömt minutens dårhusfröjd.
Fallen är rideaun, och nöjd
får jag söka ensligheten.
Der, af grinarne förgäten,
får Pajazzo, stackars tok,
göra prof att spela klok,
får ett bättre sig påminna,
får se till de gömda såren,
får ge lopp åt dämda tåren,
får sin enda sällhet vinna,
får i tysthet andas ut:
"Gud ske lof att dag har slut!"

  Mina nötta krafter domma,
likväl kan jag icke somna
vid det gyllne perspektivet:
naar igenom hela lifvet!
Tills i morgon får jag hvila,
måste då tillbaka ila,
måste lägga masken an,
bli den glada menniskan,
apors apa. Den som kan
göra't bättre, han må pröfva;
jag skall ej hans ära röfva.

  O! när skall den timma slå,
då jag ej skall tänka på
att en morgondag skall följa,
då jag ej behöfver dölja
blicken, anletet och själen,
då den sönderslitna trälen
får vid randen af en graf
sin förklädnad kasta af!
Öfver mask och glittertröja
skall jag då mitt öga höja,
sjunga mot min sista dag:
Jag får sofva, äfven jag!