En vinerqväll vid Grafven.
BIRGER JARL.
Tung ur gråa,
snöbehöljda
tempeltornet
bäfvar klangen
af den dystra
likfärdsklockan;
tungt dess klämtning
återdallrar
mot sorgsna
vandrarns hjerta,
der han vacklar
svartbemantlad
bort till griften,
och de röda
facklor sprida
sällsamt skimmer
öfver drifvan,
och den bleke
prestman talar
och förkunnar
stoftets åter-
gång till stoftet,
och den svarta
grafven åter
fylls, och mullen
faller doft på
kistelocket.
Sorgsen stannar
jordfärdsgästen
ensam qvar på
kyrkogården,
då de andra
ren försvunnit;
sorgsen ser han
öfver snöfält
höja sig de
mörka korsen;
och ur gråa
hemska tornet
alltjemt manar
alltjemt varnar
tunga klangen
af den dystra
likfärdsklockan:
"Menska! Menska!
minns ditt öde!
Tänk på döden
än i tiden!
Födas, lida,
qväljas, strida,
domna, glömmas,
multna, dömmas
är din lott, och
då du farit
sista färden,
skall snart igjen
veta rummet
der du varit!"
Men vandraren kastar
sitt öga mot höjden
och ser på den dunkelblå
vinternattshimmeln,
hur stjernorna vandra
i silfrade kläder,
och ser huru tornspiran
kransas af strålar.
Då vidgar sig hjertat
af fröjdefull aning,
och hviskningar komma
från stjernklara rymden
till jordnatten ner.
Allt starkare höres
den mystiska susning,
tills slutligen ljudligt
cherubernas harpor
ur skyarna brusa,
och chorsången höjes
i englarnas boning:
"Högtlofvandt vare på jord och i himlar
Jehovahs den heliges stora namn!
Beprisen Honom, J mäktiga stormar!
J åskor, ljungen Hans ära i rymden!
Natur, kom och tillbed den evige Fadren!
Allt lefvande sjung Herran Zebaoths namn!
I högtidshymner, i jublande sånger
må harporna tona, cymbalerna klinga!
Ty Herren är vår Gud.
Han sände i verlden sin enfödde Son,
som fällde mörkrets rytande makter,
att döden icke kan skada oss mer,
och genom sin död beredde oss griften
Till hvilokammar!
Helig, Helig, Helig, Herren vår Gud!"
Tyst är den herrliga sången,
stumma de himmelska toner.
Upp öfver popplarna skrider
månan i glans och i ljus.
Själen af tonerna fången
sjunker för Skaparens throner;
friden från ofvan sig sprider
öfver förgängelsens hus.
O! huru ljuft, huru stilla
slumra nu grafvarnas söner!
Under den fredliga mullen
omärkligt nattstunden flyr.
Somnen från jordlifvets villa,
somnen vid heliga böner,
tills öfver korskrönta kullen
evighetsmorgonen gryr!
