Invigning.
Helig konsten är och himlaburen,
klarhet heter banen den hon går;
men den höga, eviga naturen
som en syster vid dess sida står.
Som två tvillingstjernor vid hvarandra
skrida de din tjusta blick förbi,
och hvarhelst de genierna vandra
skönjas spåren: fägring, harmoni.
Mången nämner konst i motsatt mening
mot naturen, men det är ej så;
sammangjutna i en fast förening,
skönast, herrligast de äro då.
Vill du veta hvar den är belägen,
lunden omkring konstens tempelthron:
låt naturen visa dig på vägen;
ingen visar vägen så som hon.
Till en gloria kring naturens panna
konsten blef från evigheter satt.
Skiljda åt de på sin bana stanna,
sjunka ned i chaos och i natt.
Konstladt blir det väl men konstverk icke,
hvad du danar dig på egen hand.
I naturen, hvartuthelst vi blicke
framstår konstens urbild stor och sann.
Utan ledning af naturens stjerna
vill du former åt din konstdröm ge:
ingen Pallas går då ur din hjerna,
på det högsta en Satyr kanske.
Vill du framåt! gå, du eger valet,
antag hvad du har att välja på;
välj maneret eller idealet:
kan du tveka mellan dessa två?
Uti Hellas, rikt på namn och minnen,
fordomtid ett herrligt folkslag gick;
för naturen voro deras sinnen
öppna, lugn och klar var deras blick.
På naturens altar offerlågan
gladt och troget vårdades af dem,
och den helga siareförmågan
spridde sig i konstens första hem.
Och då höjdes templens pelarsalar,
Gudar stodo fram ur marmorhälln,
och kring skogar, slätter, berg och dalar
klungo lyror i ambrosiqvälln.
Och kring jord och himlar höjde sången
jublande sin segerfana opp.
Hög var anden, glad och frisk var gången,
der bland stjernor diktens genius lopp.
Så til ljuf välsignelse de fingo
konstens gyllne håfva rikelig.
Gå den väg de stora andar gingo:
Vid dess slut Elevsis öppnar sig.
