Några ord om Horatius m. m. Till bröderna och systrarna in Phæbo.
Confratres! hvadan kommer det,
högtälskade confratres!
att sångmön, vår gudomlighet,
ej mer törs gå i egna fjät
ut quondam ibant matres?
Jo se! Oss felas tillförsigt!
Vi ge för lätt opp staten.
Allt lyckas, blott man ger sig vigt,
ty säger Schiller: Zuversicht
ist Mutter grosser Thaten.
"Min Blyga sångmö", säger man.
Bevars för slika oljud!
Nej se på Flaccus! Ja se han,
han visste styra Phæbi spann
och är nu verdens afgud.
Han sjöng odödlighetens land,
der skalderna förenas.
Må han förlåtas, om ibland
han tog sin sked i vackra hand
hos August och Mæcenas.
"En svan jag blir till tropp och själ",
"och hvad beröm jag får se'n",
han sjöng, "Och död blir ej min del"[1]
Förtigom att han dog likväl
för många Herrans år se'n.
Så må vår sångmö blifva stolt,
dess anlete Junoniskt,
fast lyran, som hon slår så båldt,
ej ständigt lunka vill i kolt
af Sapphiskt och Adoniskt.
Och om vi ej få svanehull,
confratres! consorores!
så bli vi gäss för nyttans skull,
och sången klinge ur vår mull:
"interstrepit anser olores!"
Merknader[redigera]
- ↑ Horatii II. 20. Carminum.
