Sverge
Heu gens fatalis! qvam nec potuere tumultus
perdere cviles, inimica nec arma potentum
tot regum, conjuratæqve in prælia vires;
qvin surgat major damnis, rerumque supremo
C. G. SÖDERBERG. GUSTAVIAS.
Sverge! Sverge! framför allt på jorden!
älskade och dyra fosterland!
För ditt altar, för den höga norden
flammar hjertat af en helig brand.
Evig frihets starka Gudasäte,
ärans gamla gråa helgedom,
döf mot dvergaskränets hesa läte
och på söderns lumpna skatter tom,
bär du stolt ditt hjeltelynnes pregel
på ditt änne, strålande och rent:
Mod och kraft som Herrans Guds insegel
blef åt dig i skapelsen förlänt.
Skön du är uti din enfald, moder,
skön från tidehvarf till tidehvarf.
Sår och segrar har du till klenoder,
torftighet och mannabragd till arf.
Stor du är att lida och försaka,
stum din tunga, skarp din klinga är;
derför blef du korad ut att vaka
såsom föropst emot nattens här.
Skulle du i jettestridens dunder
veckla på din ljusa bana? Nej!
du kan gå framåt, du kan gå under,
men at sidan ej, tilbake ej.
Ofta stod du undergången nära,
blödande vid brustet riddersvärd;
Men du höjde dig i glans och ära
upp til en förnyad himlafard.
Herrligt, herrligt är du lottad vorden
der du går mot stjernorna din gång.
Derför framför allt på hela jorden,
Sverge! Sverge! hylle dig min sång!
Makter höga, tysta, allvarsamma
bo i Nordanskog, i Nordanfjell,
hålla vård kring trofast kärleksflamma,
lågande på blodstänkt offerhäll.
Och så länge än den lågan skiner
genom mörkret ifrån strand till strand,
står du mellan störtande ruiner
lugn och stark och glad, o Fosterland!
