Minnets sång.
Smärtans qväljande här! Mörka Erinnyer!
Dæmon, som med fördeft stiger ur Erebos!
Plågans makter! Er alla
trostar hånstolt min fria själ.
Slute rundtkring mitt bröst giftdränkta manteln sig,
sådan Herkules bar, droppad i odjurs blod.
Deianira! från qvinnor
kommo plågorna då, som nu.
Slingre, qvafvande, tung, plågornas jetteorm
kring mitt hjerta och bröst, som kring Laokoon.
Jag vill le under martern,
sjunga vill jag mitt qval till sömns.
Dig jag stämmer en sång! Minne! O Gudamakt!
Ljud i stormarnas dån, ljud öfver berg och skog,
ljud i åsknattens fasor,
minnets heliga, dunkla sång!
Rase stormvinden fort! Ljunge ur molnig bädd
Kronos' dundrande son! Jag vill ock sjunga med,
sjunga glad bland ruiner
af försjunket Elysium.
Sköna, herrliga tid! Var du en drömblid ock,
likväl sjunger jag dig. Gyllne Hesperien!
I Olympiska minnen!
Evigt vill jag besjunga Er.
Och der sången går fram, tystnar det vilda qval,
tystnar åskornas hot, lägger sig stormen ner;
och ur glesnade skyar
dallrar Cynthias silfverblick!
