Höst. (Silverstolpe)
Skön är den väna vår, som smyckar jorden
i ljusgrön sammetsdrägt och sprider sång
och glans och glädje kring den vida verlden,
lik ynglingen, som börjar hjeltebanan
med frisk förtröstan på sin goda sak,
med hopp om sorglöst vunna segerkransar.
Den lyfter sinnet, men den tyder blott
på lifvets lek, ej på dess djupa allvar.
Mer älskar då mitt hjerta dig, o höst!
då sommarns qvalm är öfver, då du kommer
med all din fullhet, dina färgers vexling
och med din ljufva dunkelhet, då fälten
alltmera mörkna, lund och skogar skifta
i grönt och rödt och gult, och himlens blå
är djupare, och molnen draga fram
med gyllne kanter och med storm i barmen,
och ljusa dimmor falla ned i dälden
liksom en toga ifrån fjellets skullra.
Så syns naturen mig en ädel drottning,
till döden vigd, som reder sina smycken
och kläder sig med stilla majestät
för sista gången i den rikaste,
mest lysande af sine högtidsskrudar
och prydd som till en fest sin thron bestiger
och bidar lugn den kommande förhärjarn,
tills nordans vinterliga stämma sjunger
dödshmnerna, och han, som allt fullbordar,
den hvita slöjan öfver offret kastar
och söfver allt uti den vida graf.
Så höjer sig också en ädel ande,
när lifvets skymning bryter in, och himlen
sig sänker, tung, med åskor laddad. Stolt
han lyfter då i stormarna sitt änne
och ser framåt med majestätlig blick
och bär sitt öde som en kungamantel.
